Som ett litet genrep inför Östgötaloppet nästa helg drog jag ihop en träningstävling här i Borlänge. Körning på Milsbovarvet, målgång i Mora By och uppskattningsvis 20-25 cyklister till start. Efter en del attacker och kantvindåkning kunde jag inleda landsvägssäsongen på samma sätt som jag avslutade 2014, genom att vinna en träningstävling. Stort tack till alla involverade idag=)!
Eget rekande av banan
Med ett tag kvar till både TCT och Dalaserien tänkte jag att det kunde vara läge för ett träningsrace under lättsamma former. Det finns ändå många duktiga cyklister i dessa trakter och inför premiärhelgen nästa helg med Jönköpings GP och Östgötaloppet borde det finnas intresse för att köra snabbt i klunga och ge varandra mjölksyra. Här under veckan har man varit lite nervös, tänk om vi bara blir 3-4 pers, vad gör man då? Hur blir vädret? Är det mycket grus runt Milsbovarvet? När jag stack hemifrån var jag i alla fall hoppfull när solen strålade. Drog iväg lite tidigare för att kunna ta ett Milsbovarv, bra att ha koll på statusen på banan inför genomgången. När jag kom till Torsång och möttes av ett stort gäng kändes det gött, det skulle bli ett meningsfullt race. Gott om tävlingscyklister, både elit- och senioråkare, och ett antal andra snabbingar.
Vissa var mer ivriga än andra att bli trötta, vi hann knappt starta loppet innan Preben, Andreas och Jonas, alla tre elitcyklister, gick iväg. Att det inte var några nybörjare som stack skapade respekt hos andra och efter Milsboavtaget, när vi fick vinden med oss, blev det åka av. Jag fick mig för att försöka brygga ikapp själv, något som inte ville sig bättre än att Henrik Öijer gick med på hjul. Inte heller han ville ha sällskap med sig fram till utbrytarna så när jag hade kört mig lagom trött satte han in en motattack och fick lucka ned till mig. Även Janne J var med på noterna och snart hade vi bildat en sexmannautbrytning. Dessvärre var det ingen som ville ta något ansvar för tempot i vår grupp och snart hade Frykberg, Claar och Östberg anslutit.
OBS: dra inga förhastade slutsatser av denna bild, som att jag skulle attackera som Gilbert och sedan mosa 400W hur länge som helst solo. När jag såg dagens paparazzi, Patrik Moris, på håll gjorde jag en liten fuling och gick iväg för att se stark ut på bild. Efter passeringen låg jag lite halvhjärtat strax under tröskeln och efter en kilometer – max – var jag infångad. Ordningen återställd
Körningen som följde var blandad, ömsom optimistiska soloattacker och ömsom rena distanstempot. När det gick som långsammast såg det ett tag ut som att hela fältet skulle återsamlas. Visst att det trissades ibland från olika håll, men det var inte förens slutet av sista varvet som en attack blev riktigt giftig. Under hela loppet satt jag på helspänn vad Öijer skulle hitta på, med tanke på hans höga tröskelwatt under vintern var jag säker på att han ville göra livet surt för oss andra. Helt riktigt, när vi kom ut i kantvinden upp mot Gustafs och Mora By, stack cykeloraklet. Jag satt med långt fram och fick någon blick om att jag borde vara med och ta ansvar för jakten. Dock insåg jag min begränsning, att det skulle kosta på alltför mycket att (försöka) hämta in en riktigt stark elitåkare – för att sedan harva mig uppför målbacken. Istället blev det halvdan belgisk kedja, något som inte tog oss nämnvärt närmare Henrik Öijer. Där och då trodde jag att vi andra skulle få göra upp om andraplatsen. Dock trädde Fredrik Frykberg fram i Gustafs och tog en monsterförning, en förning som var så hård att man satt på ”rött” bak på hjul. Luckan minskade snabbt och i foten av Mora By-stigningen var Öijer infångad. Scenariot sedan föll mig väl i smaken. Tempot avstannade en aning, jag fick trampa bort lite mjölksyra och i första delen av backen blev det inte en tillstymmelse till attacker. Jag hade taktiken klar för mig; sitta så länge som möjligt, ha tummarna beredda på spurtknapparna nere i bocken och inte vara den som drar igång. Ett par droppade och det skulle stå mellan mig, Janne, Jonas och Öijer. Med tanke på Öijers solokörning trodde jag att han var rökt, däremot trodde jag att Janne och Jonas skulle vålla mig stora bekymmer. Aldrig någonsin hade jag kammat hem en uppförsmålgång och med mina 78 kg gällde det att hushålla på krafterna så länge som möjligt. När Janne ökade på farten en aning var jag inte sen med att ta hjul och när sedan hans igångdrag kom följde jag en liten bit innan jag bestämde mig för att gå all in. Stampade till på pedalerna och när jag såg att jag fick lucka till honom förstod jag att saken var klar.
In med massa luft för bövelen, tror visst att jag fick en viss syreskuld av att spurta uppför Mora By…
Trevligt såklart att det råkade vara jag som var först över mållinjen idag, det är väl något slags formbesked inför Östgötaloppet i seniorklass nästa helg. Dock känner jag framförallt att det var en nyttig genomkörare, det är verkligen en chock för kroppen att gasa på innan tävlingssäsongen är igång. Visst att man drar en del intervaller på testcykeln och banan med mjölksyra närvarande, men då är det nästan alltid förutbestämt hur lång körning respektive vila det ska vara. Nu har man ingen aning om när det ska lugna ned sig igen, bara för att man kunde hänga med en attack är det inte detsamma som fyra minuters slötrampade. Även om Borlänge aldrig är lika blåsigt som slätterna kring Linköping, fick man i alla fall sig en liten försmak av vad som kan vänta nästa söndag. När vi hojade i riktning mot Gustafs hade vi rätt kämpig kantvind och jag fick betänkliga problem att hänga med när jag satt felpositionerad. Då var det bara att tugga styrlinda, vara förbaskat envis och hoppas på lugnare körning när vi kom in på motvindpartiet. Om det visar sig att Östgötaloppet är lika blåsigt som förra året (då blåste flera cyklister ut på åkrarna) kommer det vara game over om man inte är med på noterna i kantvinden…
Jag är då inte den som bangar fika i Torsång:D!
Här snackar vi snarare vaniljsås med blåbärspaj än blåbärspaj med vaniljsås – me like=)
Hemma i TV-soffan njöt jag av dagens Flandern Runt
Trackbacks/Pingbacks