Dagens distansande var tuffare än de senaste passen. Dels blev det en längre sväng och dels kryddade backar och grusvägar trampandet. Jag lyckades i alla fall tack vare fika, bars och lagom tempo hålla mig på behörigt avstånd från ”hammaren”. Något som däremot kunde ha förstört passet – och blivit direkt farligt – var en geting som kom i min väg. Ett par kilometer hemifrån fick jag även syn på något som gjorde att jag fick ringa polisen.
Jag har ett motto för mina längre rundor, att alltid testa några nya sträckor. Hur kul är det på en skala 1-10 att ständigt ta sig an samma 15-milatur? Jag tycker inte att det är särskilt upphetsande att se samma skogar och hus varje gång. Nu skissade jag, med hjälp av Strava, på en ny långkörare (se rundan här) uppåt Sågmyra, Bjursås och Enviken. Delar av sträckan kände jag till på förhand, men sträckan Bjursås-Enviken samt klättrandet i Skuggarvet var nya bekantskaper för mig.
En röd tråd för turen var återkommande grusvägar. Efter Västboloppet har jag haft klart mindre respekt för att köra racer på grusvägar. Givet att det inte är massa lösgrus går det galant och är skitroligt! Inledde med grus mellan Aspeboda och Smedsbo, fortsatte över Solarvet och borde ha kunnat räkna ut med lilltånageln att det skulle erbjudas en lång grusväg innan jag var framme i Enviken. Att det skulle finnas välasfalterad väg förbi ”metropoler” som Orrholen, Attjärnbo och Fjällgrycksbo var inte helt sannolikt…
Grussträcka Nr 1, Aspeboda-Smedsbo, bjöd på finfint underlag. Ser det ut så här är det som att köra på asfalt i stort sett
Grusträcka Nr2, här i Solarvet. Kämpigt uppför, men desto lättare och roligare ned till Sågmyra!
På´et igen med grus, mitt ute i ingenstans efter Bjursås och före Enviken. Alla jäkla stigningar gjorde mig väldigt ödmjuk, stundtals var det så brant att det fordrades 450W bara för att dra runt 39-25 på en vettig kadens. 450W är inte min typiska distanseffekt, utan snarare en gå-sig-stum-effekt. Jaja, backarna kom i etapper och mellan varven fick jag trampa ur mina stackars tjockisspurtarlår som för tillfället var ganska mosiga…
Red Bull och en stor bulle i Enviken, lagom att ta sitt obligatoriska fikastopp efter halva rundan. Hög på koffein och socker – och med vinden i ryggen – blev det ett par snabba mil. Att ge en fikacyklist fika efter 85 prövande kilometer är som att ge en snusare sin prilla efter en hel dags väntan;).
Kring Skuggarvet kunde det ha gått illa för mig. Blev väl flåsig uppför backarna där och i takt med att mjölksyran tilltog fick jag öppna käften ytterligare för att få in välbehövligt syre. Helt plötsligt surrade det till i munnen och i en ren panik började jag genast spotta. Fick en stickande känsla och förstod att det var en geting som var in och vände. Sköljde ur med massa vatten och höll tummarna för att det inte skulle svullna upp i munnen. Om getingrakaren hade letat sig ned i halsen kunde det ha gått riktigt illa!
Efter getingincidenten – och den allmänt jobbiga cyklingen över Skuggarvet – tuffade det på bättre igen. Det var skönt att kunna bocka av det sista riktiga kraftprovet uppför och njuta av en snällare banprofil de sista milen hem. Väl i Romme Hed, ett par kilometer hemifrån, såg jag något som inte såg okej ut. I diket gick det en Flat-Couted Retriver helt lös. Min första tanke var att det givetvis borde ha funnits någon ägare i närheten. Medan jag cyklade vidare fick jag en dålig känsla inombords och vände tillbaka ett par hundra meter senare. Nej, det var nog inte alls någon husse/matte där och om ingen tog hand om jycken skulle den bli överkörd. När jag närmade mig kom den nyfiket fram och luktade in vad jag var för någon filur. Skönt att hunden var så positivt inställd till mig och tack och lov hade den ett halsband på sig så jag kunde hålla fast den för passerande trafik. I samma veva som jag ringde polisen och förklarade läget stannade det till en kvinna, vars första instinkt var att det var hennes hund. Fast nej, det röda halsbandet stämde inte för hennes ”Flattis”. När jag fick höra att polisen inte kunde skicka ut en bil undrade jag hur vi skulle få hunden i säkerhet. Inte hade jag något koppel och det var en bit till de närmaste husen. Då utbrast receptionisten: ”då får du släppa hunden”. Okej!? Jag stod alltså där med en jättehärlig skapelse och hundra meter från mig hade jag stora vägen mot Säter där bilarna blåser på i >100 km/h. Under hela mitt liv har jag levt med hundar och vet vilka starka band man får till varandra, det blir som en familjemedlem. Tanken på vad som skulle hända om jag gav fan i detta var hjärtskärande – om jag senare skulle få höra om en trafikolycka skulle jag få enormt dåligt samvete. Det hela löste sig genom att kvinnan som stannade till åkte hem efter koppel och erbjöd sig att skjutsa in jycken till polisstationen. Jag tog kort på hunden, lade upp på Facebook och bad folk att dela vidare i hopp om att få kontakt med ägaren. Nyss fick jag reda på att Selma är hämtad på polisstationen av sin matte – oerhört skönt att denna rymning fick ett lyckligt slut=)!
Senaste kommentarer