Kalasben på velodromen i måndags och inte lika mycket till kalasben idag på DSA-passet. Det är så det är att vara cyklist, ibland känner man sig stark och ibland får man slita för varje intervall. Med mitt perspektiv på att vara i riktigt dåligt slag bekommer det mig inte alls att jag var lite långsammare idag.
När regionens snabbaste cyklister och triathleter har samlats för gemensam träning och intervallerna består av inslag ovanför mjölksyratröskeln gör varje procent av prestationsförmågan skillnad. Förra veckan körde vi ett snarlikt upplägg, då kunde jag sitta med i snabba gänget och inte vara bang för att ligga i spets något extra halvvarv. Idag, däremot, var det en annan femma. Jag hade det desto kämpigare, med kanske 95% av min fulla förmåga kunde jag inte ”vila” på hjul. Det var jobbigt att bara sitta med och när jag skulle ta min förning blev jag bara krokigare och krokigare för varje gång. Efter att ha gått åt sidan svischade resten av gänget förbi i full kareta och om var jag för seg med att vika in på hjul igen var det game over för mig.
Min ursprungliga plan att skarva vidare på ett par intervaller på intensivpasset fick revideras. Jag hängde med på deras uppvärmning som nedvarvning för egen del och efter det tackade jag för mig. Trött och opepp kändes det bara kontraproduktivt att fortsätta.
Kvällen säger en hel del om hur utbrändheten har förändrat min inställning till träning. Dels ser jag inte alls DSA-passet som ett skitpass. Jag skrapade ihop ett intervallpass på 1,5h, hade roligt och känner mig inte utslagen efteråt – det kan jag aldrig vara missnöjd med. Så länge jag har hälsan och humöret i behåll är jag glad och tacksam över att kunna leva aktivt. Ett skitpass för mig är att exempelvis jogga i 10 minuter – med hjärtklappning, yrsel och total trötthet som resultat. Då finns det anledning att deppa, inte om man råkar bli avställd på någon intervall. Och dels hade jag inte för ett år sedan kastat in handduken om jag från början var inställd på ett längre pass. Nu kändes det bara skönt att åka hem tidigare, fylla på med käk och ladda om för jobb och gym imorgon=).
Gillar verkligen din inställning. … hade verkligen själv aldrig kunnat ta allting så lätt liksom och samtidigt prestera,… skulle ha deppat ihop helt om jag fick denna överbelastningsskada, starkt av dig att komma tillbaks!
Tävlar du ngt nästa år?
Har man varit inlagd på sjukhus i flera dagar med dygnet runt-EKG och varit sjukskriven i 2 månader ändrar man inställning, då kan inte träningspass och tävlingsresultat vara viktigare än att få vara frisk… I somras funderade jag allvarligt på att sluta med cyklingen helt, men efter några månader från cykelsporten fick jag tillbaka glädjen och nu när jag inte alls tränar lika mycket som tidigare har jag kunnat återhämta kroppen och hålla motivationen uppe. Det paradoxala nu när jag tar allting mycket lättare är att jag presterar bättre som cyklist=).
Tanken är att tävla något under 2015, dock oklart i vilken omfattning. Jag vet att jag skulle kunna sitta med i elitklungan, men kommer inleda säsongen i senior. Vill inte ha press från något elitlag att tävla massvis, utan vill ta det som det kommer och ha roligt bara. Om det går bra och kroppen och knoppen vill mer så kanske det blir någon elittävling också, vi får se.