Så här på årets sista dag tänkte jag summera ihop träningsåret 2014, ett år som har innehållit veckor på 30 träningstimmar, flera månaders utbrändhet och comeback som tävlingscyklist. Totalt inkasserades 478 träningstimmar och 308 pass. Det jag är glad och stolt över är inte att jag fick ihop över 300 timmar perioden jan-maj, utan den största prestationen har varit att komma tillbaka. Från att i somras knappt orkat promenader och egentligen lagt ned cyklingen började jag smygträna igen och med små medel kunde jag återfå cykelglädje, vinna träningstävlingar samt konkurrera om medaljer på ban-SM.

Summering 2014

Jan: 81 timmar

Feb: 42 timmar

Mars: 77 timmar

April: 61 timmar

Maj: 46 timmar

Juni: 22 timmar

Juli: 6 timmar

Aug: 22 timmar

Sept: 25 timmar

Okt: 29 timmar

Nov: 36 timmar

Dec: 32 timmar

Förutom att det första halvåret innehöll betydligt fler träningstimmar pressade jag mig på ett helt annat sätt. Jag såg i stort sett bara det till fysiska, om jag ansåg att åkstyrkan behövde prioriteras slängdes det in ett antal tröskelpass och jag kan inte påstå att jag njöt av tillvaron när jag satt hemma på trainern och var inne på min åttonde tröskelintervall. På många av passen tänjde jag rejält på gränserna, så pass att jag var totalt färdig efteråt.

Så tränar jag inte längre, det är helt enkelt inte värt det. Sedan comebacken har jag bara efter ett pass känt mig tokslut och det var även då jag hade mitt senaste bakslag med orkeslöshet och hjärtklappning. Jag bejakar det mentala på ett helt annat sätt, att ha kul på cykeln och upptäcka nya vackra platser har högre prioritet än att borra intervall efter intervall i bocken – ständigt stirrandes på wattmätaren. Det var endast inför ban-SM som jag satte ihop ett träningsprogram och inte ens då följde jag programmet särskilt noga. Om kroppen eller knoppen ville annat blev det så.

Klart färre timmar, mindre fokus på prestation och ostrukturerat upplägg, då kan man tro att jag är klart sämre som cyklist nu. Det är jag inte, snarare tvärt om faktiskt.