Sådärja, då var Vätternrundan genomförd och snacka om att vi i Continental-gänget hade marginalerna på vår sida. Det hårda slitet i 30 mil räckte så väl att vi klarade vårt Sub7-mål – med några ynka sekunder. Jag tänker inte själv sammanfatta racet och vår fantastiska kämparinsats. Det är flera i laget som har sammanfattat dagen väl, bland annat Jonas Bohr (se hans fina inlägg här).
Igår var jag med om mitt livs hårdaste dag fysiskt, i alla fall som cyklist. Väggning de luxe beskriver nog bäst mitt tillstånd på slutet. Kan väl inte påstå att jag mår prima idag, men vätskebalans och de värsta krämporna är i alla fall under kontroll, så pass att jag idag kan njuta och ha det gött för vad vi åstadkom igår. Att den fysiska statusen är okej kan jag tacka min kära far för. Han agerade chaufför, tog hand om mig efter målgången och under hemresan såg till att jag fick i mig tillräckligt med vätska. Framåt senkvällen hade jag äntligen aptit att äta något igen och den mickrade lasagnen kan vara det godaste jag käkat någonsin=)!
Istället för att upprepa det som tidigare sagts om vår Conti-grupp och de andra starkingarna som hjälpte till hela vägen, tänkte jag berätta vad som hände med kroppen och knoppen av att ta ut sig till max på ett långt cykellopp.
Totalt slut
De första 20 milen gick upp och ned i egen styrka, men överlag kändes det stabilt. Kände man sig stark var det bara att försöka bomba efter bästa förmåga när man tog sin korta förning och när benen kändes mosiga och griniga var det bara att stå över något förningsvarv samt fylla på med energi och vätska. Inget konstigt med det. Stämningen var alltid att det var okej att ta det lugnt en sväng i väntan på bättre ben. Likaså var det ge och ta vad gäller kolis-tilltugg och dryck – det delades bars och flaskor som aldrig förr. Om de egna cykelfickorna och flaskorna var välfyllda var det bara naturligt att dela med sig om någon behövde det bättre.
Med kanske 7-8 mil kvar började det gå upp för mig att flaskorna med vatten och sportdryck hade sinat lite väl snabbt. Ville väl inte gnälla för mycket över det då kroppen alltjämt kändes helt okej. Kämpade vidare längre ned i vår klunga, tog varje tillfälle att trampa lugnare och ibland fråga om en skvätt dricka. Ett par mil senare började den allt sämre vätskebalansen påverka mig mer påtagligt, både kropp och knopp blev segare. Blev alltmer desperat efter att ”ragga” efter någon vattenflaska – och hade det inte varit för att ett par vänliga medcyklister delade med sig av dryck hade jag definitivt inte tagit mig i mål. Från de sista 4-5 milen är minnesbilden diffus, för att uttrycka det milt. Det jag minns klart är att jag typ hela tiden låg längst bak och sladdade, att mitt enda sätt att orientera mig framåt var att ha fokus på hjulen precis framför och att jag några gånger blev bjuden på dricka och utbytte ett par ord med andra cyklister. Var alldeles för borta för att ha någon koll på vilka som anförde gänget – och än mindre om det kördes långa förningar eller ”belgisk kedja”. Hade heller inget grepp om hur vi låg till rent tidsmässigt och var faktiskt så trött att jag knappt orkade bry mig om vilken sida av sju timmarsmålet vi skulle komma. Det enda jag egentligen hade stenkoll på var att jag INTE ville ge upp – jag ställde inte upp på detta projekt för att kasta in handduken. Minns att det länge fanns små krampkänningar i ljumskarna, men att jag aldrig krampade helt – det var först ett par timmar efteråt som jag krampade totalt och det var ingen angenäm upplevelse…
Genom kurvorna på slutet försökte jag släppa mindre luckor för att inte riskera något och att jag inte i ren trötthet råkade trampa på i någon 90-gradare var nog mest flyt (hej smälla i pedalen i asfalten). Uppfattade många härliga åskådare längs vägarna som kom med glada tillrop, men det var först efteråt som jag fått höra att det bland annat var flera cykelvänner som stod bredvid – tack för det stödet=)!
Det var lite som att trampa på i en tunnel in till Motala – uppfattade inte mycket av omgivningen – och är så jäkla tacksam att resten av manskapet supportade med stark körning, både för att fixa Sub7 och att samtidigt hålla ett så jämt och fint tempo att jag lyckades bita mig kvar bak i ”svansen” på klungan. Fixa Sub7 ja; vi klarade det med cirkus 10 sekunder – tydligen. Efter målgång tog det ett tag innan det stod klart att vi hade fått 6.59 – och inte 7.00 som officiell tid. Var olika bud om sluttid, men vi var på rätt sida om Sub7-målet och det känns helt jäkla otroligt. Ordentlig cred till alla som varit med och gjort detta möjligt. Alla i Continental Test Team, i synnerhet ledarna ”Pilen” och Erik som styrt upp denna satsning, ska ha en stor eloge.
Brast – efteråt
Efter målgång var det givetvis riktigt god stämning för att vi hade lyckats, men jag var för tom på energi och vätska för att riktigt greppa det. Var för trött helt enkelt för att förstå vår Sub7 och det hjälpte inte så värst mycket att jag fick se resultatet i smartphones mm. När polare kom fram kunde jag inte svara så mycket mer än ”jag vet inte”. Sedermera iväg till duschen och det var väl där som känslorna kom. Fick lite tid att smälta racet där och då kom de första tårarna. Har man tömt sig helt fysiskt blir man skör och sentimental. Väl i bilen upp till Borlänge igen brast det helt när jag pratade med morsan. Hon hade det gött med smarrig mat och jag började storlipa av vårt samtal. Det var nog tårar både av total utmattning och glädjetårar över alla fina gratulationer. Pallar inte analysera det mer än att jag blev väldigt rörd av alla som hade snappat upp att vi grejade 6.59 och att det är så jäkla coolt att vårt slit räckte hela vägen=).
Ja, vad ska man säga om ”dagen efter”? Vaknade upp i TV-soffan här hemma, tydligen hade jag somnat till fotbollen mellan England-Italien. Kändes väl ungefär som att vakna upp bakis… Käkat lite rester, smådonat här hemma och busat med småsyskonen, typ. Om någon undrar: jag har INTE tränat – och inte ens tänkt tanken. Inte bestämt när jag cyklar nästa gång. Har väl planen att hoja Solleröloppet nu till helgen, men det beror helt på hur det känns under veckan. Om jag känner mig återhämtad och sugen startar jag, annars inte. Blir det inget hojande så åker jag i alla fall upp dit något som åskådare och support, det blir oavsett ett trevligt sätt att inleda midsommaren på. Nu blir det bara att chilla de kommande dagarna och torka alla eventuella glädjetårar – tårar av lycka för vår kämparglöd igår och hela vägen fram till loppet från att projektet initierades i höstas. Alla har varit otroliga i detta – TACK=)!
Jag kan inte tänka mig att jag kommer köra Vätternrundan igen, men så har jag i sig sagt fyra gånger tidigare också… Som det känns är det nog bara ett erbjudande om fikacykling, en måltid på 15-20 timmar och att stanna i varje depå som kan locka mig att hoja igen:D.
Har ett gäng bilder från dagen som jag ska försöka få upp på bloggen imorgon. Håll till godo med denna uppsatslånga RR till dess=).
Senaste kommentarer