Det finns en uppsjö av faktorer som hjälpt mig tillbaka på banan efter utbrändheten. Om jag ska försöka peka på det som betytt mest så vill jag lyfta fram att jag, när det i juli stod klart att jag hade drabbats av utmattningssyndrom, släppte stoltheten, berättade öppet om det hela och insåg att professionell hjälp är en nödvändighet. Genom att jag varit offentlig med mitt tillstånd har jag fått massvis med råd och stöd från omgivningen.
Vätternrundan borde egentligen vara ett lopp som jag är stolt och glad över, men även nu – när jag repat mig som människa och cyklist – får jag tyvärr negativa vibbar av årets Sub7. Det var inte bara en tillfällig urladdning att tömma sig så att jag knappt kommer ihåg de sista 4-5 milen, utan det visade sig sedermera att de 30 milen var droppen som fick bägaren att svämma över med min fysiska status. Den efterföljande månaden var vedervärdig.
Ganska snart stod det klart att några vilodagar inte på långa vägar skulle räcka som återhämtning. Försökte med något pass den efterföljande veckan, men det gick skit och jag blev sjuk per omgående. Orken var obefintlig, pulsen konstant hög och livsglädjen som jag tidigare hade var bortblåst. Det hanns med två akutbesök, varav det andra utmynnade i tre dagars sjukhusvistelse, andra läkarkontakter och samtal med träningsvänner för att försöka fastställa vad som var fel. Sjukhusvistelserna kunde bara säga vad som inte var fel, att jag inte hade hjärtflimmer eller någon annan hjärtåkomma. Det absolut svåraste – svårare än alla kroppens protestsignaler – var att hantera denna ovisshet. Innan man har en fastställd diagnos hinner katastroftankarna sänka en rätt rejält kan jag säga.
Ett avgörande steg togs efter dagarna på falu lasarett när jag kom i kontakt med en terapeut. Det som hade tagit nästan en månad – och ett antal läkarträffar – att (försöka) utreda kunde hon fastställa på 20 minuter. Jag var utbränd, det var inget snack om saken enligt henne. Ett sådant besked är verkligen tvådelat att ta in. En längre tids sjukskrivning, inställd tävlingssäsong och en oklar tidsprognos för tillfrisknande är inget man tar med en klackspark, men efter att ha mått pyton – utan att exakt veta varför – var det skönt att i alla fall få orsaken på pränt. Terapeutkontakten kändes bra från första början och jag kände ett helhjärtat stöd från nära och kära, vilket var särskilt värdefullt de riktigt låga dagarna då det var en pers bara att ta sig ur sängen.
När utmattningssyndromet var fastställt var det bara att meddela arbetsgivare, laget och familjen om läget. Ett av de tidigaste besluten var att ställa in resten av tävlingssäsongen, cyklingen behövde släppas för att inte behöva stressa igång med fys igen – och därmed riskera rejäla bakslag. Hur jag sedan skulle kommunicera detta utåt till de som följer en som cyklist/bloggare/vän var en annan femma. Att prata öppet om utbrändhet är – tyvärr – inte lika självklart som att berätta om ett benbrott. Det finns så mycket tabu och rädsla för att bli stämplad som en ”vekling”. Personligen beundrar jag i alla fall de som varit öppna med psykisk ohälsa, ta t ex Anders Bagge (panikångest), Linus Thörnblad (utmattningsdepression) och Emma Igelström (bulimi). För varje person som vågar prata om utbrändhet, depression eller ångest så tror jag att det kommer bli lite mer accepterat i samhället att faktiskt berätta utåt att man inte mår bra.
Ju längre tiden gick, desto bättre kändes det. Inledningsvis var jag skitnervös; hur kommer folk uppfatta mig som person nu? Är man ointressant när man varken kan jobba eller tävla för stunden? Kommer vännerna tröttna när man inte orkar umgås så mycket? Bara några av frågorna som cirkulerade i skallen. Så här i efterhand kan jag säga att jag är rörd över bemötandet som jag har fått från alla håll och kanter. Jag har inte sjunkit i anseende hos omgivningen – tvärtom har jag fått mycket cred för min öppenhet, folk har förstått att jag behövt ett break från jobb och tävlande och under hela processen har vännerna funnits där som bollplank och stöd. Jag har fått långa telefonsamtal och mejl, både från närstående och personer som jag knappt känner, med råd och erfarenheter. Det hade jag knappast fått om jag bara hade hållit tyst. Då hade det istället blivit massa spekulationer och ryktesspridning, något som bara hade gjort situationen ännu jobbigare. Nu kunde jag vara mig själv, skippa lögner och när någon frågade om läget behövde jag inte köra auto repeat med ”bara bra”.
Utifrån min egen erfarenhet av att prata om utbrändhet så finns det en överdriven rädsla och tabu för att vara öppen. Jag är övertygad om att alla med något slags vett innanför pannbenet inte dömer en för att man rusat in i väggen. Och OM någon vänder en ryggen, är det då en förlust att bli av med en sådan ”vän”!? Det är ju framförallt i motvind som man behöver någon som träder fram och ger en rulle och peppning – det betyder mer än att vissa vill göra high five när man ska upp på prispallen.
Senaste kommentarer