Jag var i valet och kvalet om jag skulle ställa upp på årets sista TCT-race. Efter min tokväggning och med de längsta passen på 8-9 mil sedan Vätternrundan har jag en jäkla respekt för 115 km – i tävlingstempo. Segern i torsdags gav i alla fall blodad tand, så pass att jag ställde upp idag också. Ny klungspurt och ny seger, kunde inte ha önskat mig en bättre avslutning på denna berg- och dalbanesäsong=).
De senaste veckorna har det gjorts stora framsteg – på alla plan. På hojen har jag lyckats hitta en lagom-nivå som kroppen svarar på och från att verkligen ha mjukstartat med träningen igen i augusti har jag märkt skillnad från pass till pass. Melodin för att hitta tillbaka har varit cirkus tre pass i veckan – alltid med vilodag emellan – och bara köra sånt jag tycker är kul. Och något som verkligen är kul är att kunna köra TCT igen.
Samling uppe vid Långsjön. God uppslutning så här på årets sista race=).
Starten gick vid Långsjön, men det var egentligen nere i Säter som det började på riktigt. När vi kör denna bana är det alltid sagt att det ska vara makligt tempo ned till Säter. Sträckan Säter-Smedjebacken bjuder på en del kuperad terräng och när det var fritt fram att gasa på blev det en del hårdkörning. Höll ganska låg profil i klungan tills klättringen i Åsmanbo, sista stigningen innan den långa utförslöpan till Smedjebacken. Gick upp och tryckte på lite, dock utan direkt ambition att gå loss helt. Det visade sig att endast Janne och Plyhmen ville följa med och när jag själv hade dragit på mig syra markerade Janne revir (läs försvarade Strava-segment) och tog sig en stötförning som gjorde att jag flög av rejält. Var bara att invänta klungan och samla nya krafter där.
Hela vägen tillbaka till Borlänge – för de avslutande två Långsjövarven – fanns inga större ambitioner att gå fram och trissa tempot. Det var mest att sitta med och konservera krafterna. Titt som tätt gick det iväg folk, men aldrig direkt så att det kändes som några större hot. Väl in på de avslutande varven var Janne loss med en Brudpiga-cyklist och när det blev tempoökning från Moris, Per och Hedlund, tre av de starkare TCT-cyklisterna, var det bäst att följa med. Vi fyra började köra lagtempo, både för att jaga ikapp de två utbrytningarna och även hålla klungan bakom oss. Det här var helt klart den jobbigaste delen av hela loppet. På fyra pers blir det kort ”vila” mellan förningarna och särskilt när åkstarke Moris fick sätta tempot fick jag ta i för kung och fosterland – bara för att hålla hjul. På sista varvet hade vi så utbrytarna inom behörigt avstånd, men i samma veva kom klungan bakifrån och hela fältet var återsamlat. Efter att ha fått slita i fyrmannagruppen och med en klungspurt i sikte fanns bara en taktik: chilla
Sista milen fick jag blev som jag ville. Inget monstertempo och ganska hög position i klungan – utan att ta vind. På slutet försökte sig tre snubbar på en attack, men med så många segersugna kvar i klungan bestämde jag mig för att lita på att de blir inhämtade, utan att själv ta ansvar för jakten. Det enda jag ville var att ha kvar lite kräm till spurten. Satt på 3-4:e hjul, precis bakom trevlige Marcus Åberg. Vi hade fortfarande en liten bit kvar fram till de som hade gått iväg nyss när Marcus sade: ”jag kan inte spurta, men jag kan köra fram dig till spurten”. Vet att han är åkstark så höll mig tajt på hans hjul. En efter en kördes ikapp och väl inne på upploppet var det återsamlat.
Det långa upploppet börjar med ett svagt uppförslut för att sedan plana ut. Satt kvar bakom Marcus och när man hörde hur de andra petade i tyngre växlar förstod man att det närmade sig. Ville inte dra igång för tidigt, men samtidigt inte låta för många dra igång innan och riskera att bli inklämd. Till slut kunde jag inte hålla mig, utan var den första som drog igång spurten på riktigt. Skulle förmodligen vara rökt om någon kunde ta mig hjul, men när jag kollade bak var det ingen som kunde ta rulle – och då visste jag att det var klart. Seger på andra rejset i torsdags och seger nu, ett trevligt sätt att avrunda landsvägssäsongen=).
Visst gör en seger sitt för humöret=).
Efter dusch och käk bar det av in till Falun för att hjälpa Jimmy Bodin med sin flytt. Självklart blev det även fika och jag var väl inte den som bangade kanelbullarna:D!
Senaste kommentarer