Rogivande

Idag hade jag en av mina bättre stunder sedan väggningen i juni. Utan hoj, i stillhet och bortom allt ruschande. Allt som behövdes var en liten promenad, medhavt fika och en naturskön plats. Kombinationen av sorlande vatten, fågelkvitter och blåbärskaka gjorde att jag kände mig genuint harmonisk – en obeskrivligt skön känsla efter allt jag gått igenom.

Istället för att först ta sig en kopp kaffe och därefter bege sig ut på promenix fick det bli att packa med sig fika och med en stor blåbärskaka hemma kunde jag inte låta bli att norpa med mig en bit. Angående promenader tycker jag egentligen inte att det är särskilt roligt att gå – det är något jag har gjort under sommaren med vetskapen att jag kommer må lite bättre efteråt och för att det varit mitt enda sätt till rörelse utan att bli helt utslagen. Ofta har jag haft musik i lurarna, mycket för att avleda tankarna från att jag faktiskt går, något som alltså inte är ett hallelujah-moment för mig. Hur som helst bestämde jag mig för att skippa musiken idag och kan bara konstatera att promenadtempot genast blev klart lägre med fågelkvitter och andra naturljud. Promenaden fick styras av sökandet efter en härlig fikaplats.

När jag gick över Grängshammarsån – med det rogivande vattensorlet – kändes det rätt med fika. Fram med kaffe och blåbärskaka, en kaka som smakade ännu godare tack vare omgivningen. Jag har faktiskt aldrig gått här tidigare, trots att det bara är ett par kilometer hemifrån. Det är i alla fall en plats jag gärna besöker igen för att jag kom ned i varv på ett härligt sätt. När man känner harmoni märker man hur mycket kropp och knopp hänger ihop – en välbefinnandekänsla smittar av sig på andning, hjärta, ja, egentligen allt i kroppen. Annars har mitt sätt till avkoppling, oavsett om det gällt något privat eller en misslyckad tenta, nästan alltid varit att träna, ofta hårt. Jag säger inte att det är dåligt att skingra tankarna via träning – tvärtom tror jag fysisk aktivitet är en utmärkt mental ventil för många – men om man som elitidrottare redan har ett träningsupplägg som tänjer på de egna gränserna är det klar risk att balansgången raseras om man pushar extra hårt av någon anledning. Idag kan jag heller inte träna i stort sett dagligen, det tillåter helt enkelt inte kroppen. Jag behöver andra aktiviteter som framkallar endorfiner och välmående – och att sitta ett tag vid ån var en av de goare känslorna jag haft de senaste tre månaderna=).