Som onsdagstraditionen bjuder var det TCT ikväll, denna gång med båda målgångarna uppför. Med mitt skrala facit i uppförsspurter fick jag hitta på något nytt för att kunna korsa mållinjen först. Om någon på förhand hade sagt att jag skulle vinna på soloutbrytning och därefter långspurt i Mora By-backen hade jag bara skrattat. Nu blev det sådana segrar, inte så illa pinkat av en tjockisspurtare.
Fram till dess att jag visste bansträckningarna kände jag mig ganska optimistisk inför dagens TCT. Fantomen Johan Sonesson vilade sig inför Vätternrundan samtidigt som ”Blomman” inte skulle köra. Utan dessa snabbingar borde jag kunna bärga spurterna på Långsjöbanan, den plattaste banan i TCT-serien. Dock kom det nya bud från general Ekström, vi skulle inte alls köra Långsjön på sedvanligt vis. Första målgång i Mossby (mer eller mindre uppför sista 4-5 km) och sedan fyra varv i Mora By – med den diaboliska stigningen inne i själva byn.
Soloseger
Första loppet hann knappt dra igång innan Björn stack iväg allena. Resten av klungan tyckte gärna att det fick vara myspystempo ett tag till så vi fortsatte i de låga pulszonerna. Ut på själva varvet – det första av tre varv på den modifierade Långsjöbanan (med den ”stora” Mora By-backen och målgång uppe i Mossby) – bjöds vi på intressant vind, sida-med. Nu fanns det möjlighet att bjuda på lite action. Gick fram med en stötförning, en förning som endast en person svarade upp på. När vi två hamnade mellan utbrytar-Björn och klungan tyckte jag att det hade varit fair att dela på dragjobbet. Dock hade vi inte samma syn på det taktiska upplägget, utan han ville bara sitta på mitt hjul. No way att jag (försöker) brygga ikapp – med en wheel sucker i släptåg. Jag blev rent ut sagt förbannad och när väl medvinden kom bortåt Naglarby bestämde jag mig för att ge vederbörande att rent h-vete bakom. Attackerade gång på gång i de små motluten, kollade bak och gjorde allt för att ställa av. Fick till slut den luckan jag ville och kunde återgå till att tröskelköra med siktet inställt på Björn.
Väl i Mora By-backen kom jag upp jämsides med starke Björn och med långt kvar var det givet att samarbeta. Vår enda chans gentemot klungan var att turas om med förningar. Efter att ha jagat på egen hand ett tag var det guld att få ligga på rulle med jämna mellanrum! Bakåt kändes det positivt att klungan inte kom nämnvärt närmare, men ännu kändes det alldeles för tidigt att tro på att utbrytningen skulle kunna gå hem. Vid nästa passering vid flygfältet började krafterna sina för Björn och jag ställdes inför valet att slå av på tempot eller soloköra redan nu – med drygt 20 km kvar. Benen var verkligen med mig och eftersom det heter träningstävling körde jag för att få träning, alltså fick det bli att gå själv.
Med wattmätare och god kännedom om min mjölksyratröskel var jag väl inte dummare än att jag förlitade mig på watten för att stå mig hela vägen. Disponerade krafterna genom att se backarna som transportsträckor – för att kunna mosa på platten. Uppför spann jag ofta på lillklingan för att inte spränga mig och när det planade ut höll jag mig punktligt till 320-350W. Med min inte helt bergsgetiga kropp insåg jag att det inte var i backarna som jag skulle dryga ut avståndet. Kollade titt som tätt bakåt och in på sista varvet började förhoppningarna komma alltmer om att det skulle hålla. Ansträngningen kändes alltjämt kontrollerad och det gav ny energi när resten av gänget var på behörigt avstånd. Att gå solo var egentligen precis som att köra tempo, vilket är en prövning både för benen och för skallen. Benen klarade sig tack vare lagom höga watt och skallen motiverade jag genom att ta banan som deletapper. Den stora utmaningen var motvindssträckan förbi Hovgården, där skulle jag få slita ordentligt helt själv. Kunde jag hålla uppe farten någorlunda hade jag medvinden i Naglarby att se fram emot. Väl i medvind trodde jag mig kunna köra skapligt jämnt med klungan, om de inte samarbetade fint.
Som ett tempolopp, som sagt…
Sista gången uppför Mora By-backen, med avslutningen till Mossby kvar, vågade jag tro helt på seger. Nu handlade det bara om att inte tokvägga. Motlut efter motlut – när är jag egentligen framme!?!? Det gick inte längre att hålla borta mjölksyran och innan jag såg långe Sebastian borta vid mållinjen, hann jag flåsa som ett lokomotiv, vingla och nervöst kolla bakåt gång efter gång. Om klungan hade svischat förbi från ingenstans hade jag börjat gråta, slängt hojen i diket och slutat cykla för alltid! Med inte mer än styrfart passerade jag målet och skrek ut glädjen över att ha tagit min starkaste TCT-vinst någonsin. Hade vad som kändes som mitt livs bästa ben och drog nytta av att många gärna har suttit mycket på hjul denna säsong. Min räddning var att klungan inte samarbetade tillräckligt bra. Jag heter inte Tony Martin och drar således ej 450-500W – klart som korvspad att de kunde ha kört in mig om fler hade dragit sitt strå till stacken. Nu blev det inte så och det tackar jag för=)!
GP Muur de Mora By
Än värre än Mossbyn var ändå upplägget för nästa race, fyra j-vla gånger uppför den där hemska Mora By-backen som jag i vanliga fall bara cyklar för att ta mig till Gustafs fik… Att dessutom ha laddat upp med två mil i ensam utbrytning förbättrade väl inte direkt mina chanser. Hade viss krampkänning i högervaden och gjorde verkligen inte mer än nödvändigt för att hänga med under de tre första varven. När jag såg Per Arvidsson flyga uppför stigningen likt en dopad duracellkanin blev jag onekligen rädd inför målgången; hur tusan skulle jag kunna hänga med i sådan fart med mina 76 kg!?
På sista varvet tröttnade Mats Bayard på allas passivitet och gick på egen utflykt. Jag ville i alla fall inte vara den som drog ikapp med alla bak på hjul så jag fortsatte såsa inför målbacken. Väl i roten av stigningen såg jag min chans att både ställa av de andra och köra förbi Mats. Med ingen klistrad på hjul sprätte jag till och fick med mig ett fint skjuts in i den brantaste delen av backen. Såg nedåt att jag hade fått säkert 15-20 meters lucka, men med mjölksyra upp över öronen var inte saken avgjord. Fick gå på järnvilja hela vägen in för att inte bjuda in Janne Jakobsson i matchen.
För TCT-totalen var det givetvis välkommet med dubbelseger, i synnerhet nu när ledaren Sonesson inte körde. Dock är det inte själva segrarna som jag är mest nöjd med, utan det är på sättet som jag vann. Aldrig tidigare har jag gått solo och att göra jobbet själv mer än halva loppet visar väl på ganska okej åkstyrka i alla fall. På småvarven i Mora By satt det finfint att hitta rätt i en uppförsmålgång. Annars brukar jag prenumerera på tredje- och fjärdeplatser så fort det kommer mer än en kulle på slutet… Helt klart ett gott formbesked inför Solleröloppet på midsommar och kul personligen att spela andra kort än spurten.
Dubbelseger – då kan man kosta på sig att dra på snyggkepsen (ironi) och ta favoritbärsen. Plus i kanten till den som vet vad jag dricker för ölsort när jag firar TCT-segrar=)!
Senaste kommentarer