Idag var mina baksidor mer samarbetsvilliga och jag kunde genomföra ett testcykelpass utan känningar. Nu när tävlingssäsongen står för dörren växlar jag fokus träningsmässigt, mängden minskas en aning och istället skruvas intensiteten upp, något som idag innebar Vo2max-intervaller, en annan form av utmaning än trösklar eller distans.
All form av cykling ger någon form av utmaning. Eller ja, ska du hoja två kilometer för att ta dig till bussen är det kanske inte helt ansträngande, men om man cyklar i träningssyfte brukar trampandet innebära att du pressar dig fysiskt och/eller mentalt. Som jag ser det finns det följande utmaningar med ett par olika cykelformer:
Distans
- Inte bonka
- Vinna skyltspurterna
- Övertyga sällskapet om att fika är obligatorisk på distanspass
Tröskelintervaller
- Inte gå på ”rött”
- Härda ut mentalt på tjugorna
- Påminner om tempolopp – och tempo är tråkigt!
Vo2max
- Mjölksyra gör ont…
Efter sedvanlig uppvärmning och ett par minuter på tröskel inledde jag första femminutaren. Fyra minuter strax över mjölksyratröskeln och sista minuten all in. Kan inte påstå att jag kunde öka på á la Philippe Gilbert-attack på slutet, men gjorde så gott jag kunde i alla fall. Det är så pass ansträngande med inledningen på intervallerna att det inte finns mycket pangpang kvar till sista 60 sek. Tre minuters vila och på´et igen. När pappas fru kollade in fick jag en förskräckt blick för mitt Voeckler-grimaserande och flodhästlika flåsande. Jag förstår henne, det är egentligen lite knäppt att pressa sig så hårt och idag var jag tillräckligt knäpp för att genomföra fyra stycken Vo2max-intervaller;).
Senaste kommentarer