När det i juli stod klart vad jag har drabbats av – utmattningssyndrom/fysisk utbrändhet – kom det väldigt många känslor och tankar. En av de stora funderingarna var hur jag skulle hantera detta utåt; ska jag hålla det inom den närmsta kretsen eller gå ut öppet med att jag mår skit? Jag kände i alla fall att det bästa, både för mig och omgivningen, var att lägga korten på bordet.
Efter en del funderande kom jag alltså fram till att öppenhet med detta är bäst, både via bloggen och även när jag träffar folk. Klart man tänker på hur omgivningen ska reagera. Hur blir responsen från familj/vänner/grannar/sponsorer/laget/arbetsgivare? Kommer man bli ”ointressant” som människa när man varken kan jobba, träna/tävla eller umgås i större utsträckning med polarna?
I skrivande stund, när det snart har gått två månader och jag alltjämt kämpar för att hitta tillbaka till välmående, ork och det som kallas vardag, känner jag inte längre osäkerhet inför reaktionen från andra. Mobilen ringer fortfarande, det kommer aviseringar på sociala medier (dagens ungdom alltså…;)) och jag möts med både förståelse och omtanke från omgivningen. Har kommit flera människor närmare, både närstående sedan tidigare och andra som främst har koll på mig genom bloggen. Det har blivit en del långa telefonsamtal och mejl med uppmuntran, råd och jag har fått höra om andras erfarenhet av utbrändhet. Det kan finnas så många orsaker till utbrändhet, alltifrån en stressig arbetssituation till familjetragedier. Eller som i mitt fall ett för ambitiöst elitidrottande som har lakat ur mig på energi. Jag är övertygad om att de flesta människor bär på en livshistoria med en del jobbiga svackor, that’s life…
Hur man sedan hanterar en livssvacka är väl högst individuellt. För mig har i alla fall skrivandet fyllt en funktion som ”mental ventil” och att utåt erkänna sina hälsoproblem minskar den egna pressen att ge skenet av att må bra – när jag i själva verket är risig.
I och med att elitidrott till stora delar handlar om att tänja på de egna gränserna är det lätt att trilla dit. Det är säkerligen många som har valt att mörka sin egen ohälsa eftersom det är lättare och mer accepterat att prata om ett benbrott än utbrändhet.
Dock finns det även exempel på idrottare som har varit öppenhjärtiga med sin utbrändhet. Här kommer ett axplock:
Alexandra Engen, vass MTB-cyklist och senast i raden av utbrända cyklister.
Clas Björling, triathlet och numera främst coach och föreläsare.
Christian Bertilsson, talangfull cyklist i Giant-Shimanos utvecklingslag.
Linus Thörnblad, som tvingades sluta med höjdhoppen pga. utbrändhet.
Senaste kommentarer