Ännu ett avbrutet pass, finns det månne anledning att vara orolig? Nejdå, inte alls. Jag tycker det känns lugnt inför velodromtävlingen nästa helg. Även inför tidigare tävlingar har jag haft en del risiga pass – och ändå presterat bra när det väl varit race.
Första sexan var piece of cake och den efterföljande åttan gick av rena farten, inga egentliga konstigheter här inte. Bättre ben än i torsdags på ”trärondellen” och inga känningar av gårdagens gympass. 5-6 minuter in på tiominutaren, den längsta intervallen i min tröskelpyramid, började det kännas konstigt. Jag blev lite yr och innan jag var färdig med intervallen hade jag kastat in handduken. Vad kan detta ha berott på? Jag tror något av följande:
- Dålig vätskebalans
- En lillbrorsa som är krasslig, kanske att jag har nå skit i kroppen också
- Allmänt opepp på testcykel
Vätskebalansen är väl en tänkbar orsak, tidigt under dagarna brukar jag vara lite torr efter natten. När jag tränar inomhus dröjer det inte länge innan jag har ett hav av svett runt mig så nog tusan förlorar man en del vätska… Det känns då i alla fall inte som jag har blivit sjuk, inte än åtminstone. Jag känner mig kry och på varje tröskelintervall kunde jag hålla pulsen normal och rätt konstant genom intervallerna. Jag och testcykeln har ingen vidare relation. Varje gång – innan jag har satt mig på denna tristessmaskin – brukar jag ha storslagna planer. Idag är jag stark och pepp, tänker jag. Att dra av en megatröskel á la Jens Voigt i utbrytning ska väl inte vara några problem. Redan under uppvärmningen inser jag att inte heller idag är jag TC-motiverad, trots musik och cykellopp på Youtube. Jag börjar planera för ett allt kortare pass och screena igenom hela kroppen efter tänkbara krämpor som kan legitimera en DNF. Kort och gott blir jag en hypokondriker på testcykeln.
Jaja, oavsett orsak till den upplevda yrseln tror jag att det var ett klokt beslut att avbryta passet. Om jag hade fullföljt hade jag kanske blivit någon promille starkare som cyklist, men samtidigt tagit risker. Senast jag ansträngde mig med dålig vätskebalans var Vätternrundan. De sista fem milen kommer jag knappt ihåg och efteråt visste jag knappt vad jag hette, inte alltför hälsosamt. Att träna med infektion är allt annat än smart. Och var det så att jag mest inbillade mig yrseln och i själva verket var slö så var det ändå bra att skippa resten av trösklarna. Om inte motivationen är där helt finns det ingen anledning att pressa sig, särskilt inte i januari. Då är det bättre att skita i träningen, unna sig extra vila och ta nya tag när kroppen och knoppen vill kämpa igen. Jag är hellre lite sämre tränad och supertaggad än supertränad och helt omotiverad när tävlingssäsongen drar igång i april.
Idag har det även blivit det som kallas för vardagsmotion…
Senaste kommentarer