Handen på hjärtat, cyklister, finns det någon där ute som tycker att testcykel är kul, egentligen? Om det mot förmodan finns det får du gärna ge dig till känna och hålla ett pep talk för mig. Det är inte direkt så att jag jublar när jag ska ta mig an intervallerna – ensam, instängd och stillasittandes – men det finns i alla fall ett par knep för att få tiden att gå fortare.
Det var inte för vintersäsongens gnetande på testcykel/trainer som jag gick och blev cyklist för snart fem år sedan. Behållningen då – liksom nu – var att sväva fram friktionsfritt, insupa skön natur och cykla i trevligt sällskap (gärna med fika längs vägen). Intervallerna inomhus har varit ett nödvändigt ont för att inte få börja från noll konditionsmässigt när det vankades racer igen.
Jag skulle aldrig utsätta mig för evighetslånga tjugor utan hjälpmedel som livar upp. Usch vad hemskt att sitta rakt upp och ned, utan varken musik eller TV-tittande. Höra varje tramptag, sitt eget flåsande och var femte sekund konstatera att vilan är LÅNGT borta. Det fungerar helt enkelt inte mentalt. Istället köar jag ihop en schysst spellista på Sportify och letar upp ett cykelklipp på Youtube. Idag blev det förra årets Paris-Roubaix som tajmades in så att jag gick i mål på min sista tröskelintervall i samma veva som Niki Terpstra nådde velodromen. Jag vann kampen mot tristessen och han vann vårklassikern=).
Senaste kommentarer