Långintervall

Jag brukar inte vara något fan av riktigt långa intervaller, men idag måste jag ha varit sinnesförvirrad eller något, för jag bestämde mig nämligen för en långkörare på 40 minuter. Det var slående vilken otrolig hjälp effektmätare är. Hur skulle jag klara mig utan watten!?

40 minuters konstant gnetande är inte gjort i en handvändning. Dels straffas man hårt om man går på lite för hårt och dels är det tufft mentalt att överblicka en så lång intervall. Jag skulle inte lägga mig på tröskeln eftersom det skulle innebära ett tempolopp, något som jag inte riktigt diggar. Däremot tänkte jag mig det som kallas för sweet spot, en belastning på behörigt avstånd från mjölksyratröskeln men hårdare än den berömda ”mellanmjölkszonen”.

Efter kortare uppvärmning gick jag ut på 300W, något som jag trodde skulle vara lagom efter gym igår och 17 mil distans i fredags. Till min förvåning var benen faktiskt rätt okej och jag bestämde mig för att det fick bli 310-320W istället. Drog av Långsjöbanan och fortsatte sedan längs med kanotstadion – med ständig uppsikt över effekten. Målsättningen var hela tiden att hålla ansträngningen så jämn som möjligt genom att peta i lätta växlar i motluten och trycka på lite i utförslöporna. Det sämsta man kan göra på längre intervaller är att pendla fram och tillbaka mellan säg 200 och 400W. Då är det klart snällare mot påkarna att i största möjliga mån hålla ett stadigt flow kring 300W. Höll ihop min 40-minutare ganska väl och lyckades därmed inkassera årets längsta intervall. Noterade följande siffror:

Snittfart: 39,6 km/h

Snittpuls: 157 slag/min (81% av max)

Snitteffekt: 313 watt

Svensk sommar, är det inte ”underbart”? Det var väl uppehåll i en timme drygt innan det började vräka ned igen. Min nedvarning kryddades med en ordentlig nedkylning via regnet…