Skönt, efter gårdagens skitrace, fick jag idag till en prestation som jag kan vara nöjd med på Kinnekulle Cyclassic. Körde hela vägen med klungan och kom i mål på 26e plats. Imorgon är det dags att bli tokmosad igen, de flesta inser nog att 11 gånger Kinnekullestigning á 3 km inte är min cup of the direkt… Se resultat här
Dagens frulle bestående av kvarg med sylt, knäckebröd och juice som givetvis avrundades med kaffe=)
Det är en smaksak om man kallar mig och Kalle för vikingar eller idioter, men vi hojade i alla fall 17 km till starten i ett riktigt pissväder.
Trevligt race
För egen del var detta första gången jag hojade Kinnekulle Cyclassic och lär säga att det är ett mycket trevligt lopp. Härligt böljande landskap och inte massa dryga ”GP-kurvor” (bara sådana kurvor på slutet) som jag inte hänger med genom. Att jag pratar gott om denna bana kan väl ha ett visst samband med att jag är nöjd med hur racet fortlöpte också. Det är precis som när jag golfade förr i tiden, då gillade jag alla banor som jag lirade bra på;).
Loppet började med en ganska tidig utbrytning. Först stack två iväg och efter ett tag såg jag en UCK:are på tunga växlar mosa sig framåt utbrytarna och jag misstänkte att det var vår egen utbrytarkung, Karl-Axel Zander, som var i farten. Fick bekräftelse på det när jag såg att Jesper satt kvar i klungan (det var vi tre som körde idag). Kalle satt med bra många mil i utbrytningen – starkt jobbat=)! – medan vi satt kvar och myste i klungan. Överlag var det väldigt snäll cykling bak i klungan. Dock fick jag slita lite de första 5-6 milen, benen var verkligen skit och det tog emot på alldeles för låga watt. Sedan kom jag i gång i alla fall.
Min farhåga för dagen var om jag skulle kunna hänga med bergsgetterna uppför Kinnekulle. Min vana trogen förberedde jag klättrandet med att sätta mig nästan längst fram i fältet inför backen för att kunna tappa position utan att tappa klungan helt. Det gick faktiskt rätt hyfsat, givetvis mycket tack vare att det inte blev några monsterattacker, och på envishet kunde jag bryta mig uppför och inte släppa klungan. Det var faktiskt inte själva backen som var värst, utan det var precis när vi kom över krönet. Hade precis – med mosiga ben och skyhög puls – petat i ”storkakan” och då tyckte starke Nisse att det var en fin idé att ta världens ryckförning. Jag var nära att bli avställd utför (!) och hade det inte varit för hjälpen från Jesper så hade det blivit en jäkla lucka framåt alltså.
Måste bli tuffare
Kom i alla fall med i klungan och de avslutande två milen var både mycket nedför och oftast ett mysigt tempo utan superattacker. Med ett par kilometer kvar började hårdkörningen för att få position inför spurten och i dessa lägen måste jag bli bättre. Tajt, armbågar och krävande kurvor är inte riktigt min grej, jag måste våga ta för mig mer helt enkelt! Man kan tycka vad man vill om Cavendish, men han kan i alla fall sätta sig i finfina positioner för att spurta ned motståndet. Jag kom bort lite i klungan och genom den sista tvära kurvan inför det ganska korta upploppet, var jag något i stil med 15-20 gubbe – alldeles för dåligt! Hann väl trycka om ett par i spurten, men var LÅNGT ifrån att ta klungspurten för att jag körde så sopigt de sista två-tre kilometerna.
Jaja, summa summarum är jag rätt nöjd med dagens insats trots mitt mesiga hojande inför spurten. Som en liten motpol till alla som stolterar med höga wattsiffror hit och dit tänkte jag stoltsera med mina låga watt på Kinnekulle Cyclassic. Jag snittade inte mer än 199W (264 NP) idag. Ganska bra att med mediokra 199W hålla sig över 42 blås. I och med att jag varken är utbrytare eller klättrare handlar loppen om att ta sig till avslutningen med så lite ansträngning som möjligt=).
Så här ser det ut när det ska bloggas=).
Senaste kommentarer