Pust, detta blev – som sig bör – en jobbig afton. Två TCT-race, många attackvilliga cyklister och hårda vindar gjorde att påkarna fylldes med mjölksyra både en och två gånger. Inkasserade poäng båda loppen genom att bli fyra respektive tre, men tycker att det snart är dags att öppna segerkontot.
Race 1
Första loppet, 1,5 varv på Milsbobanan och målgång uppför Mora By, var sprättigt de luxe. Vi hann inte ens rulla ur själva Torsång innan tempot sattes upp – och så fortsatte det. I stort sett hela tiden var det folk som ville iväg och jag var inte sen med att testa dagsformen genom ett par attacker. Dock var det, med hård motvind tillbaka till Torsång, extremt svårt att få en liten grupp att distansera klungan. In på andra varvet var vi alltjämt en stor klunga, säkerligen 30-40 pers.
Blotta tanken på Mora By-stigningen, en klättring på 1,5 min som grillar låren duktigt, gjorde att det fick bli lite mer passiv cykling mot slutet. Intog helt enligt plan hjulet på Johan Sonesson, dubbelsegraren förra veckan på TCT. Med alla hans KOM:s i ”puncherbackar” på Strava hade jag stor respekt för hans klipp uppför. In i backen försökte jag in i det sista sitta kvar i sadeln och spara på krutet inför spurten. När väl Joel Burman, ”Blomman” och Sonesson bestämde sig för att gå all in blev det en jäkla fart. Vi svischade snabbt förbi de två utbrytarna och jag gjorde det dumma valet att gå om till vänster medan trion i övrigt körde om på höger sida. Fick jobba mig upp på hjul igen och i spurten blev det en tajt strid – om att bli tvåa. Burman var rätt outstandning medan vi andra tre nästan låg jämsides ett tag. Trodde ett tag att jag skulle knipa andraplatsen, men påkarna förkunnade med all tydlighet att det var tack och hej. Tappade trycket och gled istället in som fyra.
Race 2
Även inledningen på det andra loppet, denna gång med platt målgång i Torsång, blev en offensiv historia. Per Arvidsson stack iväg solo per omgående och Jimmy Bodin höll sig till sin taktik, att gå med i precis varje attack. Bakom denna duo bildades en fyramannagrupp av starkingar och jag satt själv kvar i klungan i valet och kvalet om jag skulle försöka brygga ikapp. När så Johan Sonesson bestämde sig för att brygga upp till utbrytningen, gjorde jag detsamma och innan jag var uppe på hjul hade jag fått gräva djupt i mjölksyraträsket. Nu var vi åtta man i tätgruppen och det fanns bara ett enda alternativ: samarbete. Med vind rakt på nosen hela vägen till Torsång fordrades det att alla drog sitt strå till stacken för att hålla den jagande klungan på behörigt avstånd. Jag visste att det skulle bli svårt i motvinden, men med så mycket samlad åkstyrka trodde jag ändå att chansen fanns där, givet att vi höll undan fram till kant- och medvinden.
Dessvärre blev vi inhämtade strax innan Torsång och in på andra varvet blev det bannemej inga attacker alls. Varför ebbade attackcyklingen ut? Ja, fråga Jimmy Bodin, säger jag. ”Boddan” bestämde sig för att gå fram i spets på klungan och bara mosa, ungefär som att han nötte inför ett viktigt tempolopp. Jag hade gärna satt in någon stöt i medvinden över Milsbo, men med en redan uppskruvad fart fick jag snällt sitta kvar på hjul. Kilometer efter kilometer avverkades och åsynen var densamma: Jimmy längst fram. Väl i kantvinden gick han i alla fall ned en sväng i klungan och efter sin monsterförning trodde jag att det var god natt för smålänningen. Nejdå, det dröjde inte länge innan han gick fram igen i sann Jens Voigt-anda.
Klungan hölls intakt hela vägen in till upploppet och väl där kändes det rätt kaosartat. Massvis med cyklister som ville fram samtidigt och jag hade det inte lätt att komma fram i röran. Tappade bort Sonessons hjul, försökte följa Andreas Blomqvist, men hade svårt med att orientera mig till spurtläge. När jag väl hade fritt spelrum var det för sent för att ha chans på segern. Johan Sonesson etta, Blomqvist tvåa och jag trea.
Om det hade funnits ett pris för mest offensiva cyklist hade det utan konkurrens gått till Jimmy Bodin=)
Senaste kommentarer