Då var dagens mission, att cykla från Uppsala upp till Borlänge, avklarat. De 21 milen bjöd på mycket, såsom hundattack, felkörning och duktigt krispiga ben kring Garpenberg. Nu, efter förtida födelsedagsfirande med familjen bestående av en utmärkt trerätters, mår jag i alla fall prima och ikväll kommer jag somna ovaggad…
Morgon och ekipaget redo för avfärd mot Borlänge
272an – topp fem tråkiga vägar i landet – bara 64 km upp till Gysinge. Jippie! Bara ned i aeroposition och borra
Österfärnebo väcker lite gamla minnen, eller hur Jansson? Natt och epabrudar… Förtydligande; jag var alltså inte här på en raggnings-road trip, utan jag och Fredrik hojade igenom här en natt i höstas på vår 24h-cykling, vår välgörande cykling till förmån för Friends antimobbningsarbete.
”Spännande” att även få se gästrikeskogarna dagtid. Dagens första fail var att jag hade planerat att fylla flaskorna någonstans kring Horndal, men värmen gjorde att flaskorna var tomma innan dess och att påträffa civilisation härikring är ungefär lika sannolikt som att få stifta bekantskap med en björnhona. Det blev några mil med en öken till käft innan jag fick vattenpåfyllning av lokalbefolkningen i Horndal. Något fik hittade jag däremot inte – skandal! Det räcker väl att jag hojar förbi här någon gång i kvartalet för att det ska finnas kundunderlag för ett fik…
Nedre delen av Dalälven ligger spegelblank – som balsam för själen
Mycket stolt över mig själv, stort att ställa av denne herre;). Mackelito vs gubbe på herrcykel 1-0
Dags för dagens andra och tredje fail – lite på samma gång. En olycka kommer sällan ensam, brukar det heta – och det fick jag erfara. Det började med felkörning i Horndal. Egentligen skulle jag ha blåst igenom hela bygden för att ta kurs mot Avesta för att strax därefter vika av mot Garpenberg. Men Avesta-hållet kändes så fel – helt fel väderstreck liksom – så jag vände om och skylten mot Smedsbo kändes bra, Smedsbo känner jag igenom liksom. Problemet var bara att det att det Smedsbo jag känner ligger utanför Falun – inte mitt ute i ingenstans mellan Horndal, Avesta och Möklinta. Alltså, med fusklapp på ramen med alla destinationer och GPS-app ska det inte kunna gå fel, men vad gäller felkörningar och undertecknad är ingenting omöjligt, tydligen. Att det blev en fin cirkelkörning på 2,5-3 mil, varav x antal km på oasfalterat, var väl inte största problemet, utan det var det som hände längs vägen. Svischade förbi ett hus och hörde hundskall från gården. Såg två hundar i ögonvrån, men tänkte väl att de antingen var inhängnade eller kopplade. Dock kom skallet närmare och ett par tiondelar senare har jag en galen jycke i bakhasorna. Den paniken kunde ha fått mig att spurta 2000W, har nog nästan aldrig varit så rädd i hela mitt liv!! Jag var allt annat än Rambo-macho, utan skrek bara rakt ut som en 5-årig tjej. Var helt säker på att det skulle gå åt h-vete, men tack och lov vände hunden tillbaka innan den hann meja ned mig. Pust! Där kunde i värsta fall min säsong ha tagit slut. Mycket ”tacksam” över denna hundhållning, bra jobbat! Efter att den värsta paniken hade lagt sig var jag mest förbannad och tänkte ett tag hoja tillbaka för att skälla ut ägarna efter noter, men vågade inte konfrontera hunden igen.
Såja, efter en klingelikrok på så där 3 mil i onödan hittade jag äntligen Garpenbergsskylten
Det var farsan som hade satt ihop rutten och efter Garpenberg som destination skrev han ”backigt” samt en blinkande smilie. Jag skrockade väl lite för mig själv, hur svårt kan det vara liksom!? Jag tänkte ungefär så här: ”alltså, jag är elitcyklist, formtoppad efter Skandishelgen och har hojat uppe på 1950 möh, visst kan jag smiska kullarna i Garpenberg”. Vad jag glömde bort var bara det att jag skulle ha 15 mil i benen och att jag inte är en klättare av Froome-klass direkt. Jag fick per omgående äta upp min allt annat än ödmjuka inställning – backarna innan Garpenberg var skoningslösa mot mig. Innan jag var färdig med stigningarna, som gick i etapper – i vad som kändes som en evighet – hann jag med att rabbla upp alla svordomar jag kan och gå mig så tom att nödgelen var oundviklig. Efter en underbar nedförskörare och platt hojande var jag i alla fall framme i Hedemora och något annat än fika fanns inte på kartan. In på OKQ8 och beställa all-in vad gäller fika.
Tror det framgår av bilden att jag var rätt trött…
Efter fikat var jag rätt hård mot mig själv, var inte alls nöjd med att jag hade varit så ynklig sedan Garpenberg. Tänkte att detta duger inte, nu får jag daska upp mig minsann. Jag kan inte vika ned mig så fort det kommer ett motlut, nu får jag allt bita ihop och KÖTTA!! Om jag inte har inställningen med mig har jag inte mycket som cyklist, att jag kan sitta i en elitklunga beror mest på att jag är för envis och tävlingsinriktad för att vilja bli ifrånåkt – inte att jag har motor som Cancellara eller klätterförmåga som Quitana. Efter Hedemora petade jag i storkakan, maxade Calvin Harris i lurarna och bestämde mig för att köra hela vägen in i kaklet de sista 4,5 milen.
Backen upp i Mora By – en kännbar kraftansträngning efter 20 mil…
Traktoruppdrag på Långsjörakan? Gick väl om med 150 meter kvar till TCT-mållinjen och tryckte en Kittel-spurt – NOT!
Hemma:D!
På plats hemma för födelsedagsfirande med familjen
Min kära farmor
Lillbrorsan Carl – den yngste medlemmen i min fan club=)
Inledde middagen med Skagentoast…
…fortsatte med entrecoté, klyftisar, egengjord bea och lite grönt…
…och avrundade med creme caramel. Jag var så belåten med käket att jag sträcker mig så långt att det i stort sett höll Guide Michelin-klass. Visst, det gjorde sitt för smakupplevelsen att jag var hungrig som en varg efter över 6h i sadeln, men pappa och Amon kan verkligen det här med matlagning=)! Mitt enda bidrag till måltiden var att det var jag som fick önska vad som skulle serveras. För mig är vällagad mat topp tre av njutningar i livet – klart värt att unna sig=)! Att hojandet tog på mig framgick av det faktum att jag kände mig lullig efter ett glass vin…;)
Födelsedagskuvert. Ni behöver dock inte glatta mig än, det är på onsdag jag fyller 25 år=).
Senaste kommentarer