Tänka sig, livet blir inte alltid som man har tänkt sig. Planen på en dubbel kandidatexamen i Uppsala och göra ekonomkarriär kom av sig. Förra årets sjukdom – med alla dess prövningar – förde med sig flera viktiga insikter. Som att min framtid finns som idrottstränare.

Jag kan spola tillbaka bandet många år  och erinra mig att tankarna alltid har funnits på ett idrottsrelaterat jobb. PT, sjukgynmast och kostrådgivare, you name it. Under Uppsalatiden hade jag x antal sömnlösa nätter med framtidsfunderingar; vill jag verkligen bli ekonom? Äh, de tankarna går nog över, tänkte jag. Precis som jag har kunnat pressa mig till kollaps och minnesluckor på hojen (läs Vätternrundan 2014) bet jag ihop i skolbänken och inkasserade kandidaten i företagsekonomi.

Så kom sommaren 2014. Sluttentor varvades med elittävlingar och ett nytt sommarjobb som ekonom. Som utomstående var det nog lätt att se hur orimlig min livssituation var. 1) jag tränade för mycket (och hårt). 2) hade för många bollar i luften. 3) kopplade av för sällan. Då jag inte är – och aldrig kommer bli – stålmannen gick det åt h-vete.

En av vändpunkterna under denna utbrändhet var ett stort beslut, beslutet om att sadla om. Jag skulle bli idrottstränare minsann, 3 års studier på Högskolan Dalarna. Familj, vänner – ja, alla jag pratade med – backade upp dessa planer till 100%. Det var detta jag hade velat så länge, men inte vågat satsa på.

Jag ser med glädje fram emot skolstarten imorgon. Träningslära och nutrition är sånt jag gärna plöjer på fritiden och som framtida tränare hoppas jag ha nytta av att ha känt på både framgångar och motgångar som idrottare.