Idag – exakt på dagen – är det ett år sedan mitt livs förändrades radikalt. Jag fick på pränt att min vardag med plugg/jobb under veckorna och cykeltävlingar nästan varje helg var ohållbar. Diagnosen utmattningssyndrom var inte oväntad, men likväl var det svårt att ta in sanningen, att jag var utbränd. Även om jag aldrig vill återuppleva mitt livs värsta månader, kan jag nu känna en tacksamhet för de erfarenheter och insikter som denna sjukdom har fört med sig.

Helgen för Arlanda Test Track och Falkenlopp var lite av ett genombrott som elitcyklist. Jag hade inte bara hängt med, utan även inkasserat min första topp tio placering i elitklass. Sedan kom dessutom beskedet om att jag var antagen till Dala Sports Academy, ett program som erbjuder tränarstöd till satsande idrottare. Givetvis var antagningen en stor fjäder i hatten, särskilt som tidigare VM-fyran och sportdirektören i Team Sky, Marcus Ljungqvist, hade tagit över verksamheten. Dock blev glädjen över dessa framsteg kortvarig.

Framfarten som landsvägscyklist fortsatte nästkommande vecka på Vätternrundan, 30 mil på 6.59. Drömgränsen var uppnådd och jag hade egentligen inget mer att uppnå på detta motionslopp. Allting frid och fröjd va? Nej, verkligheten var inte så enkel som att topprestationer gav topphälsa. Det var precis tvärt om!

På Vätternrundan grävde jag djupare än jag någonsin hade gjort och utan att överdriva kan jag säga att jag knappt kommer ihåg de sista fem milen. Det är allt annat än friskvård att pressa sig så hårt. Eller att ha vissa månader på 80 träningstimmar. Eller att alltför sällan ta sig stunder för riktig återhämtning. Det hade gått för långt, åt helvete för långt.

Ett par träningsfria dagar räckte inte för att repa sig efter Vätternrundan. Jag gick runt med konstant hjärtklappning, hade noll ork och kunde vakna upp mitt i natten vrålhungrig. Den överblivna lasagnen tog slut och jag fortsatte på flingorna utan att bli mätt. Sedan kunde det gå en hel dag med obefintlig aptit. Situationen på mitt sommarjobb blev allt sämre, helt enkelt för att jag mådde väldigt dåligt. Minsta lilla grej gav stresspåslag och jag hade ingen som helst koncentrationsförmåga.

Någon vecka senare bar det av in till akuten. När min normala vilopuls på 35-40 slag/min snarare låg på 80-90 slag/min fanns det verkligen anledning att misstänka något fel. Morsan skjutsade in mig på lassarettet, prover togs och i väntan på provsvaren brast det helt. Jag var så jäkla orolig för mitt hjärta, hälsan och framtiden. Läkaren tyckte inte alls att jag skulle oroa mig ty alla prover såg fina ut. Att jag berättade om träningsveckor på uppåt 30 timmar (utlandslägren), 4-5 starter vissa veckor och kollapsen på Vätternrundan ändrade inte hans bedömning. Han tyckte att jag kunde jobba imorgon och utan problem börja träna nästa vecka.

När min hälsostatus inte förbättrades fick jag ånyo ta kontakt med sjukvården och denna gång bege mig iväg på en vanlig läkarundersökning med EKG, blodprover etc. Läkaren förstod, både på EKG:et och min story, att det inte stod rätt till. Jag remitterades till akuten igen och väl där – med ett blodtryck som visade 190 i övertryck – blev det inläggning på hjärtavdelning. Det som från första början beskrevs som en vistelse på ett par timmar, blev istället inläggning i tre dygn. Ständigt nya besked och ytterligare prover. Blod- och urinprover kompletterades med massa olika blodtrycksmätningar och dessutom ett arbetstest på monarkcykel. Jag fick under 10 minuters tid stegra belastningen till max. Personalen imponerades av mina höga watt. Vad som inte var fullt lika imponerande var måendet efter testet. Jag fick samma känsla som vid de tillfällen som jag hade försökt träna efter Vätternrundan. Allmän utmattning, rusande hjärta och flimmer för ögonen gjorde att resten av dagen fick spenderas sängliggande. Bara en sådan simpel sak som att gå ut i sällskapsrummet och hämta lunchbrickan kändes övermäktigt ansträngande. När jag sedermera blev utskriven från hjärtavdelningen var det samma visa som på akuten, att alla värden (förutom den höga pulsen) såg så fina ut.

Trots bra provsvar fortsatte jag att ligga på sjukvården eftersom jag förstod att jag inte skulle kunna få rätsida på dessa problem på egen hand. Det som skulle visa sig avgörande för mitt tillfrisknande var ett psykologsamtal ett par dagar efter sjukhusvistelsen. Jag berättade hur jag hade levt, hur jag mådde i nuläget och visade upp läkarutlåtandet från lassarettet. Det behövdes inte mer information för psykologen för att fastslå att jag var utbränd. I ett första steg skulle jag vara heltidssjukskriven hela sommaren, något som var ett hårt slag för mig. Det kändes som en jätteskam att behöva sjukskriva sig, särskilt som ny på ett sommarjobb. Att överträning/utbrändhet/utmattningssyndrom påverkade mer än kroppen var alldeles uppenbart. Om det bara hade handlat om utebliven träningsork hade det varit klart lättare att hantera vardagen. Nu var det dock så att knoppen fick sin beskärda del av jobbigheter. Jag var deprimerad (vem blir inte deppad av att ha noll ork!?), hade klara sömnsvårigheter och plågades till och från av ångest. Samma dag som jag fick min diagnos var jag ute på resande fot med ett par anhöriga. När vi stannade till för att köpa mat kom stormen inombords. I matkön blev pulsen forcerad, andningen så ansträngd att jag knappt fick luft och benen började ge vika. Jag visste inte om jag skulle svimma eller börja gråta härnäst. Panikångestattacken var ett faktum.

Det där, att ställas inför en tuff diagnos, ha noll energi och få panikångest, var på dagen ett år sedan. Jag blev som sagt sjukskriven och tog det självklara beslutet att ställa in resten av tävlingssäsongen. Även om jag inte hade skrivit det på bloggen hade jag bestämt mig för att sluta cykla helt. Uppenbarligen klarade jag inte av att hitta en lagom träningsnivå och när jag knappt orkade byta en glödlampa eller tömma diskmaskinen kände jag ingen längtan alls efter 15-milarundor på racern. Vilan och terapeutbehandlingen började i alla fall sakteliga att ge resultat och livsgnistan stärktes alltmer. Något som verkligen hjälpte mig tillbaka som människa var ett nyupptaget intresse, att plocka svamp. Hela dagarna ägnades åt att vandra i naturen, ta sig en fika på en mossig sten och rensa kantareller. Vardagen började kännas meningsfull igen och ute till skogs kunde jag för första gången på flera månader känna ett inre lugn.

Det tog fem månader att bli helt frisk. Med frisk menar jag inte bara att kunna träna, utan snarare att ha allmän ork och glädje till att uppskatta tillvaron. Jag kommer aldrig – med dessa vedervärdiga månader i åtanke – vara beredd att pressa kroppen så hårt att hela vardagen kollapsar. Topp tio i elit, Sub7 på Vätternrundan och antagen till tränarstöd, inget av det betyder ett skit för att det skedde på bekostnad av hälsan. Nu har jag en annan relation till cykelsporten. Mindre träning, lustbetonade pass och tävla lite ibland i seniorklass när jag känner för det. Mitt senaste misstag som cyklist var att felpositionera inför grusvägen på Västboloppet. Visst var det tråkigt att bara bli 14:e på loppet, men ett sådant misstag är ingenting i jämförelse med misstaget att överträna sig själv under ett halvårs tid.

Jag känner, efter att själv ha varit där, en djupare förståelse för vad utbrändhet och psykisk ohälsa kan innebära. Om vi säger så här; denna insikt kan man ej läsa sig till i böcker i alla fall. Oavsett hur rolig en idrott är och hur gärna man vill nå framgång finns det en gräns för vad kroppen och knoppen pallar med. Har man förstånd att bromsa upp i tid kan det räcka med någon veckas vila, men är man helt nere i källaren tar det desto längre tid att repa sig som människa och idrottare.