Ingen – varken vänner eller sjukvårdspersonal – har kunnat säga konkret hur jag bör träna efter mina månader av utslagenhet. Det är snarare ”lyssna på kroppen” än att någon säger att två pass i veckan är lagom eller att pulszon 2 är lämpligast. Inte ens efter sjukhusvistelsen på hjärtavdelning fick jag något träningsförbud. Dock har jag, efter sommarens alla bakslag, satt upp ett eget förbud.
Det här med att jag har fått stor frihet i träningen är egentligen tvådelat. Med min förkärlek för all-in satsningar – hej 24 timmarscykling och trösklar tills tömda glykogenförråd – skulle jag kunna falla tillbaka i gamla synder. Snart kanske jag står där med distansblock med sextimmarspass och trainerfyror som framkallar ”pizzor”.
Låt oss säga att min framtvingade inaktivitet istället hade berott på en knäskada. Efter kontakt med läkare och eventuell operation skulle jag få ett väldigt utförligt träningsprogram som anger pass/vecka, övningar, reps, set etc. Jag har själv, på tiden då jag var fotbollsspelare, varit skadad i över ett år så jag har testat på den typen rehabilitering också. Då var tydliga instruktioner och regelbunden kontakt med sjukgymnast en absolut nödvändighet för att få bukt på skadan. Med denna utbrändhet/utmattningssyndrom har jag också kontinuerlig kontakt med sjukvården, men något träningsprogram existerar inte. Min läkare har ett stort eget träningsintresse så visst skulle jag kunna få ett proffsigt träningsprogram, men hur avgör man hur någon utbränd bör träna? Det enda mätbara ”felet” som är konstaterat är alldeles för hög vilopuls för att vara 25 år och elitidrottare – inte att något ledband är av.
Visst riskerar jag med denna träningsfrihet att köra ned mig i skiten igen, men sommarmånaderna har mycket varit en process i att lära känna en kropp med helt andra begränsningar än tidigare. Mina framsteg har mätts i avklarad långpromenad, utebliven yrsel och första cyklingen på två månader – inte 30 timmars träningsvecka, topp tio i elit och nya rekordwatt. Jag har så många gånger fått ta flera steg tillbaka pga. strejkande kropp att jag inte längre tycker det är värt att (försöka) tänja på gränserna. Och om jag genomför ett pass vill jag inte spendera hela den ”dagliga energiransonen” på trampande eller lyfta skrot. På sistone har det blivit tre träningspass i veckan och – äntligen – upplever jag att tröttheten är kontrollerad både under och efter passen.
Gnistan att svettas och flåsa kommer alltmer och efter flera pass har det infunnit sig en jag-vill-träna-imorgon-känsla. Dock är jag hård mot mig själv i detta avseende; jag har bestämt mig för att max träna varannan dag. Återhämtningen är inte på den nivån att jag kan smacka på pass efter pass utan vidare. Dessutom blir det betydligt roligare att hålla igång när man får längta efter nästa pass istället för att ha träningen som en del av vardagslunken.
Jag är inte rädd för att bli skitig när jag tränar. Däremot är jag rädd för nya bakslag eller att träningen ska kännas monoton. Att varva in lite cykelcrossen ibland har varit ett roligt sätt att variera hojandet…
…eller att använda de nya löparskorna, aningen för en kortare jogg eller allt som oftast som promenadskodon. Med buggar som inte rakats på tre månader har jag full förståelse om stilmedvetna cyklister vill säga upp bekantskapen med mig;).
Den träning som blir av är bara sådant jag känner för. Det är att lyssna på knoppen – något som är minst lika viktigt som att lyssna på kroppen.
Senaste kommentarer