Dubbelseger

Det är bara att konstatera att formen är finfin för tillfället. I helgen gick det riktigt bra mot elitmotstånd, i tisdags noterade jag nya rekordwatt för Vo2maxintervaller och kan inte klaga över benen på gårdagens TCT heller. Kammade hem båda loppen vid Fågelmyra, första gången solo och andra gången via spurt.

Känslan av bra ben går inte att ta miste på. Under uppvärmningsrullet gick trampandet lätt och kände inte att det stramade någonstans. När vi väl var igång på Fågelmyrabanan – körning upp och ned i motlutet till sopstationen – fortsatte jag att känna in dagsform, vindar och övriga cyklister. Som det såg ut, att tempohästen Patrik Moris var en av få dragvilliga, lade jag upp en plan för hur jag skulle försöka vinna.

Med 5-6 km kvar var läget det rätta. Jag lät Moris ligga framme länge i spets för att förhoppningsvis gå sig lite trött. Efter vändningen vid sopstationen kom medvinden. När vi gick in i motlutet började jag spana in de fem andra i tätgruppen. Gick ut långt till vänster och satte in attacken. Tryckte på hårt för att snabbt få en skaplig lucka, något som lyckades. När jag väl var nere i sadeln var planen glasklar: alltid hålla sig över 400W i motluten. Med en så kort och kuperad bana var det bara att ställa in sig på mjölksyra för att kunna hålla solo. Och skulle det inte hålla skulle i alla fall de bakom få slita för att gå ikapp. Jag kollade ofta bakåt och såg att luckan höll sig skapligt stabilt, men vågade inte ta ut segern ännu. När jag vände upp i motvinden var jag rädd för att bli infångad. Dock blev det precis som jag trodde, att Patrik Moris fick ta det mesta av ansvaret i den jagande gruppen. Med så dåligt samarbete hade de svårt att knapra in på mig och med några hundra meter kvar kunde jag äntligen släppa upp, trampa bort syran och njuta av denna soloseger.

Race 1 för den wattintresserade. Kan tillägga att den normaliserade effekten låg på 354W (21 minuter).

Till race två var jag inte fullt lika sugen på att gå själv. Nöjde mig med att bevaka andras attacker och aldrig låta någon få en större lucka. Det var lika bra att ta mjölksyran på direkten när Patrik Moris attackerade och inte ge honom något utrymme. Jag visste att jag själv skulle få ta stort ansvar i jakten om det blev någon riktig utbrytning… Även denna plan fungerade väl. Satt med till spurten med förhållandevis fräscha ben. I vanlig ordning satt Janne tätt på hjul och bevakade mig inför igångdraget. För att inte bjuda honom på segern höll jag mig ganska länge med att dra igång och istället var det Moris som började spurta först. Jag gick in i suget och när jag väl tog eget spår var det ingen som kunde utmana i spurten. Sett till effekten var det faktiskt en av mina bättre spurter på race, drygt 1400W.

Samtidigt som jag gläder mig över dubbelsegern såg jag i träningsdagboken att det på dagen var ett år sedan som jag gjorde mig första cykelpass efter utbrändheten. Att ha gått igenom en så tuff sjukdomsperiod är något som ger ett annat perspektiv på både cyklingen och livet i övrigt. Jag känner nu en stor tacksamhet över att kunna hålla igång, ha kul på hojen och tävla ibland – med kropp och knopp i behåll.