När det kommer till utbrändhet eller andra typer av ohälsa är det lätt att tänka det händer inte mig. Överträning/fysisk utbrändhet är väl mest en myt och bara man ser till att ta någon vilodag när påkarna är slitna är det lugnt, tänker man. Snacka om att jag har varit ute och cyklat i detta avseende…

Denna säsong, mitt första år som elitåkare, har jag satsat mer än någonsin på cyklingen – inget snack om det. Två försäsongsläger utomlands, ett allmänt ambitiöst träningsupplägg och tävla så mycket som möjligt från och med säsongsstarten i april. Precis som jag skrev i ett tidigare inlägg (se länk här) har jag till och från känt mig redigt mosig – utan att bromsa upp tillräckligt. Jag kunde aldrig föreställa mig att det kunde bli så här allvarligt med diagnosticerat utmattningssyndrom/fysisk utbrändhet. Det är framförallt tre saker som har gjort att jag blundat för kroppens signaler:

–          Elitcyklingen har varit förbaskat rolig och gett mig massa positiv energi.

–          Vissa lopp har gått riktigt bra, långt över mina förväntningar inför säsongen. Det hade aldrig gått att prestera om jag hade varit sliten…

–          Cykling är så skonsamt mot kroppen och man kan utsätta sig för en hög träningsvolym utan problem.

Fram tills väggningen har det varit riktigt skoj att hoja. Åka iväg med polare till värmen för träningsläger, alltid vara ett gäng från laget på racen samt trevliga jippon såsom att leda tjejläger och gästspela som spinningledare. Väldigt mycket positivt, vilket är en absolut förutsättning för att man ska lägga ned massvis med tid och pengar på en syssla. Dock kan man – när något är skitroligt och med diverse mål i sikte – blunda för faktum, att träningsmånader på ca 80 timmar sliter, att det blev många starter mot slutet och att jag stundtals känt mig klart nedkörd under året.

Visst har det ibland gått fint på racen. Inför säsongen trodde jag knappast på någon topp tio-placering i elit. Fine att jag är elitcyklist – och därmed inte borde erkänna motionslopp;) – är jag även stolt över att ha varit en del av Contis Sub 7-gäng på Vätternrundan. Fast det har verkligen inte gått bra hela tiden, jag har gjort minst lika många skitrace. Det har blivit både officiella lopp och träningstävlingar som har fått mig att utbrista ord som ej gör sig så väl i skriftspråk… Mot slutet av maj var jag helt ur slag. Tävlingshelgerna i Kinnekulle och Halmstad gick åt pipan. Det kändes direkt i de slitna påkarna att jag skulle åka av så fort någon starking höjde tempot en aning. En av gångerna tappade jag tom klungan när det gick svagt utför, riktigt illavarslande. Jag kan ta ett par DNF:s – det går upp och ned för alla i elitklungan – men att ha en sopdålig kropp var väldigt frustrerande.

Cykling är absolut hälsosamt mot kroppen och, givet att man inte kraschar, brukar det gå att vara relativt förskonad från skador. Det går att ha en betydligt högre träningsvolym än i t ex löpning där stötarna sliter på benhinnor, knän etc. Men även om knäna kanske pallar med att ibland utsättas för träningsveckor på 20 timmar, är cyklingen slitsam och energikrävande på ett annat sätt. På de långa distanspassen (läs 5-7h) förbrukas en jäkla massa energi och det ställer höga krav på att kost, sömn och det övriga levernet fungerar för att återhämtningen ska bli god. Jag kan konstatera att jag – trots att jag är känd som ett matmonster och har en särskild förkärlek för fika och Ben&Jerrys-glass – har misslyckats med att täcka mitt energibehov. Inför säsongen gick jag medvetet ned ett par kilo, men viktnedgången fortsatte även när tävlingarna var igång. Att träna och tävla massa är utmanande som det är för kroppen – att ligga på negativ energibalans gör det mer nedbrytande än det behöver vara.

Jag skriver inte detta för att avskräcka någon från elitidrottande. Det har som sagt varit ett roligt och givande år på många sätt, klart roligare än mina två säsonger i seniorklass. Dock bör man vara medveten om att elitidrott alltid har handlat om – och alltid kommer handla om – att tänja på gränserna. För att denna balansgång ska fungera tror jag det är en nödvändighet att ha en uttalad tränare, vilket jag tyvärr inte har haft. Och nej, jag skulle inte efter denna sommar säga att överträning/fysisk utbrändhet är en myt. Man behöver knappast vara utbildad för att känna in att jag har varit väldigt nere de senaste två månaderna…