Igår kväll upptäckte jag att Dalacupen skulle gå av stapeln denna tisdagskväll och genast bestämde jag mig för helhård träningstävling istället för halvhård träning solo. Jag flåsar hellre i grupp än själv=)! De tre Milsbovarven blev jäkligt jobbiga och under de 50 km hann jag med att halvt ställa av mig själv, mestadels hänga på gärdsgården och till slut spurta till mig en delad fjärdeplats bland alla duktiga åkare. Finfin träning och helt okej prestation=).
Start i ljuvliga Torsång
Träningstävling är ju en annan femma än riktiga race. Klubbtillhörighet blir irrelevant – alla mot alla gäller – och man ska absolut inte vara rädd för att gå sig duktigt trött. Fokus ligger alltså snarare på träning än tävling. Det fina med att tävlingsgnistan ändå finns där är att det motiverar en att fortsätta kämpa när det blir jobbigt och den inneboende latmasken får liksom inte komma till tals på samma sätt=).
Träningstävling – ett sätt att legitimera användning av tävlingshjulen=)
Jag hade väl träningseffekten i åtanke när jag – dumt nog egentligen – tyckte att det var en bra grej att attackera i första backen. Hade väl någon förhoppning om att kunna bidra till att gå iväg med en grupp på 4-5 pers. Dock ledde inte min opunchiga attack till mer än att jag typ ställde av mig själv (som Jesper Johansson i laget hade uttryckt det) och påkarna blev inte helt glada när vrålstarke Christoffer Stevensson motattackerade samtidigt som alltför många hängde med. Redan under första varvet gick duon Stevenson och Mats Andersson iväg och bakom var jag en del i en åttamannagrupp.
Jakten på de vassa utbrytarna gick inge vidare. Det blev väl någon mix av lagtempo och småattacker och vi lyckades aldrig göra någonting åt de där framme. Kanske att vi hade haft större chans om vi hade lagkört ännu bättre, men det största problemet var nog helt enkelt att utbrytarna var för starka för oss andra, that´s it. Jag tyckte det överlag var skitjobbigt att köra i vår grupp (hoppas fler tyckte det=)) och det var flera gånger som jag trodde att jag skulle åka av. Tuffast var nog på andra varvet när jag – med skrikande ben – skulle fram för min förning och samtidigt hör jag en rutinerad räv bakifrån ropa ”öka, öka, öka”. Med den pondusen det framfördes fattade jag det okloka beslutet att faktiskt (försöka) öka och en attack på det hade jag varit körd, alla dagar i veckan!
Vi åtta andra fick göra upp om platserna bakom de båda ex-proffsen som tävlat på conti-nivå. Hade väl varit trevligt inför spurten att ha fått vänta med syran till just spurten, men så blev det såklart inte. Landström attackerade med ett par kilometer kvar och fick med sig en till. Jag vågade inte släppa iväg ”Landis” som har solosegrar som signum och det var väl mer eller mindre all-in för att komma in på deras hjul. Precis innan spurten attackerade Frykberg, även det tufft att följa. Väl i spurten var Landström för stark och där bakom gick jag och längdskidåkaren Adam Steen i mål samtidigt som fyror.
Tänker inte skriva en halv uppsats om dagens wattsiffror, utan anger bara min hemfärd efter Dalacupen med ”skyhöga” 115 W i snitteffekt som en indikation på att racet var elakt mot benen. Men kul var det (i alla fall efteråt) och det bästa sättet att utvecklas som tävlingscyklist är att möta dem som är bättre än en själv=).
Tack till Falu CK:s eldsjäl Henrik Öijer som gör detta möjligt. Gratis, öppet för alla och med flaggvakter i alla vanskliga kurvor – kalasbra det. Fler cyklister här i krokarna borde ta vara på dessa tillfällen tycker jag=)!
Senaste kommentarer