Bara en lösning

Hade lite förhoppningar om att Bureloppet, årets första SWE-cup, skulle kunna passa mig rätt skapligt. Men ganska tidigt i racet stod det klart att det inte fanns påkar för att kunna prestera och efter fyra varv inkasserades DNF:en. Jag kan konstatera en sak: jag är sliten. Lösning: VILA

Det vore felaktigt att kalla dagens körning för fikatempo. Det gick fort, så länge jag var med låg snittet kring 45 blås och hamnade man i en liten sämre position fick jag, med mina dåliga ben, slita ont för att komma in på fint hjul igen. På tredje varvet var det som värst. Kring varvningen blev det småluckor och jag hade inte rappheten för att snabbt täppa till. Hamnade i ingenmansland – mellan två klungor – ute på de öppna fälten och när jag märkte att det inte gick för egen maskin att jaga ikapp var det bara att invänta det bakomliggande gänget och bädda in sig där. Ny hårdkörning, nya luckor och jag fick återigen på pränt hur dålig jag var för dagen. Kanske aningen bättre än på Kinnekulle, men att vara bättre än sopsämst är ju inte mycket att hurra över…

Formen är LÅNGT ifrån Östgötaloppet och Skandis GP. Det känns så där lagom skoj att för tre veckor sedan ha varit i sitt livs slag för att nu vara någon som säkert skulle bli avställd av elitmotionärer. Grundfysiken finns väl där, det tvivlar jag inte på, men jag är otivelaktligen nedtränad. Tror att Kinnekulleveckan – med fyra race och vrålmycket distans helgen innan – mosade mig rätt rejält. Det enda jag kan göra nu är att vila för att komma tillbaka på banan igen. Planen är att vila helt i tre dagar och hoppas att det kan hjälpa min skruttiga kropp. Ska ta mig en funderare om det blir Test Track Och Falken på fredag respektive söndag, det beror helt på hur väl vilan faller ut. Jag är i alla fall inte alltför orolig, det är bara fysiskt som jag är sliten. Är man riktigt nedkörd sätter det sig mentalt också och man blir alltmänt less. Jag är lycklig och cykelpepp så räkna med att jag är med i matchen snart igen=)!