Med totalsegern bärgad redan för ett par veckor sedan såg jag ingen anledning att köra tajt och invänta spurta. Jag ville visa mig som en välförtjänt segrare genom att gräva djupt och attackcykla. Utbrytning över halva loppet, varav 40 km solo, räckte till en slutlig andraplats bakom vasse Viktor Lundmark.
Traditionsenligt hade vi idag, första lördagen i oktober, vårt avslutningsrace för TCT. Långsjön-Säter-Smedjebacken-Långsjön + 2 Långsjövarv, allt som allt 115 km. Efter ”master” ned till Säter var det så dags att ta i på riktigt. I backarna mot Smedjebacken dröjde det inte länge innan fältet hade spruckit av. Det inleddes med att en utbrytartrio gick loss och precis när de var inkörda bestämde jag mig för att attackera uppför. Fick med mig Michael Sarsgård och Emil Lundmark. Vi blev visserligen inhämtade några kilometer senare, men de tempoökningarna gjorde att vi var nere på 9-10 cyklister.
Benen började kännas successivt bättre och på Smedjebacksvägen ville jag pumpa på hårt. Med drygt fem mil avverkade satte jag in en attack som ingen svarade på inledningsvis. När jag sedermera såg Mathias Thunmarker i ögonvrån slog jag av en aning för att få utbrytarsällskap. Vi bildade duo i någon mil och delade broderligt på körningen. Tyvärr fick han slå av på takten, vilket gjorde att jag fick finna mig som ensam utbrytare. Långt kvar, men va tusan – all in på säsongens sista race!
Mathias Thunmarker kämpade på starkt i vår utbrytning!
Som soloutbrytare blev det ännu mer wattstirrande á la Chris Froome. Hela tiden hålla sig i spannet 300-350W för att inte dra på sig någon mjölksyra. Flöt på bra, men ska inte sticka under stolen med att benen blev allt mosigare av att tugga styrlinda på egen hand. Jag var så angelägen som att hålla uppe farten och göra det tufft för den jagande klungan att jag nästan glömde bort att fylla på med vätska och bars, lagom smart… In på varvningen vid Långsjön var jag fortfarande loss. Körningen hade tagit ut sin rätt till den graden att varje liten muskelfiber i benen skrek, kändes det som. I synnerhet kände jag mig duktigt mosig i höftböjarna, något som jag annars inte brukar känna av i samband med hojande.
Vid första passeringen hos potatisodlaren, i den där slakmotan som kan svida en del, hade Tomas Carlsson och Viktor Lundmark lyckats brygga ikapp. Givetvis tråkigt att bli inkörd, men för påkarna var det ändå rätt gött att få lite ”vila” efter att ha solokört i fyra mil. Med trötta muskler och sinande glykogenförråd var jag väl rätt lättretlig. De gånger som jag ansåg att samarbetet brast väcktes någon kokande italienare inombords och det slank ur mig både en och två svordomar. Det var inget illa ment mot dessa trevliga starkingar, det var bara det att jag var orolig för att dessutom bli upphunnen av de fem som jagade bakom. Efter solokörandet hade jag onekligen spelat ut alla mina kort…
På sista varvet kom så avgörandet med 7 km kvar. Tomas och Viktor taktikkörde mot mig en aning vid potatisodlaren och när Viktor tryckte på hade jag inget att svara med. Jag och Tomas gjorde vårt yttersta, dels för att köra in Viktor och dels för att hålla resten på behörigt avstånd. Viktor Lundmark visade återigen upp sin stora åkstyrka och höll undan stabilt för oss två. I spurten om andraplats var jag snabbast och således blev Tomas trea.
Gubbsen kör sitt eftersnack. Mannen i mitten, allas vår favorit Hasse, kommer med all säkerhet hålla låda ikväll på TCT-festen!
Nu är TCT-säsongen över vad gäller race. Dock har vi kanske det roligaste kvar, den årliga festen som går av stapeln ikväll. Blir gött det=)!
Senaste kommentarer