Ikväll gick årets roligaste SMACK-race av stapeln, nämligen det på Dalbyvarvet. Det blev en hårdare historia än jag trodde på förhand i och med att jag ”råkade” hamna i utbrytning redan efter ett par kilometer och vi sex utbrytare gasade på så pass att det höll hela vägen in. Väl i uppförsspurten fick jag tyvärr se mig slagen. Det blev en femteplats, vilket i alla fall är det bästa resultatet hittills på årets SMACK-serie=).
Min plan för loppet var faktiskt inte att ta varje tillfälle i akt att bomba på, vilket annars brukar vara fallet på träningstävlingar. Jag ville välja mina tillfällen att kötta, men det slutade med att det blev rejält köttande nästan hela vägen. Efter kanske 3-4 km började det hända grejer. Firefighters Pierre var het på gröten och ville iväg. Fine, han får gärna gå iväg solo, det är bara bra för oss dödliga om han – som en klar favorit att vinna – kör sig redigt trött. Även Jordan var med på noterna och hakade på. Jag satt väldigt långt fram så hade koll på vad som hände och när även Lundvall, Jonathan och Peter Lindqvist pangade på var det bara att ansluta till utbrytningen – det hade varit ”tjänstefel” att släppa iväg så många starkingar. Redan där kändes det som att det skulle finnas skapliga chanser att få denna utbrytning att hålla, förutsatt gott samarbete i form av lagtempo.
I inledningen av utbrytningen tvekade jag om jag själv skulle vara kapabel att sitta i en lång utbrytning. Jag flåsade som en värre valross och när jag sneglade ned på effekten och pulsen förstod jag varför det gjorde ont typ överallt. Jaja, bara att slå på ”vägra-släppa-mentaliteten” och ”inte-känna-efter-mode”. Sitter man i utbrytning finns det ingen återvända, då är det liksom bara att dunka på för fulla muggar. Det kan hålla, det kan bli tokväggning eller så blir alla infångade av klungan och då är det alltid game over. Det enda som gällde var samarbete oavsett klubbtillhörighet och bespara eventuella attacker till slutet när det verkligen står klart att vi inte kan bli inhämtade. Åkningen tuffade på, det kändes allt bättre och avståndet bakåt kändes stabilt. Dock hade vi kanske en övertro på tidsdiffen till huvudklungan och de sista kilometerna, efter att det hade lugnat ned sig efter en attack signerad Pierre, hojades det lite väl slött, nästan så att klungan kom ikapp. Det fulspelades för fullt och vad vi framförallt väntade på var nästa drag från Pierre. Inför spurten – stigningen upp till Hammarskog – fick jag drömläge på Pierres hjul. Avslutningen inleddes med att Lundvall attackerade och jag kom in fint på hjul bakom Pierre, Jordan och Jonathan. Klockrent att inte behöva ta attacken själv. Vad som var mindre klockrent var att jag efter utbrytningen inte hade mycket att ge i spurten, kunde dessvärre inte trycka om någon av de framförvarande grabbarna och fick nöja mig med att bli femma. Givetvis är jag inte tillfreds med att komma in som femma när vi är sex som gör upp om det…
Större delen av loppet i zon4 – det känns att sitta i utbrytning…
Lycka för en fikacyklist är att få saft och giffel. Dock blev jag lite blåst på giffeln. Ovetande om att jag hade en fikasugen hund bredvid mig sträckte jag ned handen och det var den giffeln det…;)
Hatten av för Alexander som gjorde sin första cykeltävling. Han körde i mål tillsammans med klungan och snittade 41,5 blås – enormt starkt=)!
Dock är jag, allt som allt, riktigt nöjd med dagens SMACK. Kul att få vara delaktig i en vinnande utbrytning och få kvitto på att allt det hårda slitet har förbättrat åkstyrkan. Jag har kämpat som tusan under vintern med massa tröskelintervaller – ibland tre sådana pass i veckan – och jag kan säga att det inte direkt är något hallelujah-moment att sitta i sin ensamhet på tröktrainern för att avverka åttor eller tjugor. Men när man nu på race märker att det faktiskt har utvecklat ens förmåga som cyklist tycker jag utan tvekan att det har varit värt varje pass=)!
Tummen upp för Anders Olsson, Fredrik Karlsson, ”Hagbard” och Conny som har stått för finfina bilder=)!
Senaste kommentarer