Börjar med det positiva: orken går åt rätt håll och på gårdagens jogg kändes hjärta/andning bättre än tidigare under utmattningsperioden. Det negativa: glädjen blev kortvarig – för när jag skulle avsluta med en rusch small det till i framsida lår och sträckning/bristning var ett faktum. Nytt jobbigt bakslag, men att få lårmuskeln att läka är det lilla i sammanhanget. Det stora är att få rätsida på utbrändheten och på det planet gör jag framsteg.
Det har blivit ett par miniatyrpass med löpning, under perioden, igår för första gången med pulsband. Tidigare har jag inte velat ha tillgång till siffror hit och dit, utan har försökt gå mer på känsla och när jag har varit nyfiken på pulsen har jag gjort på det gamla hederliga viset (ta puls på hals/handled + tidtagning). Nu ville jag dock ha hjärtarbetet mer exakt och konkret, både för att se under själva joggingsessionerna och kanske framförallt se ”pulsåterhämtningen” mellan löpen. Joggade/lufsade 3 min åt gången – med 2 min promenad som vila. Allt annat än monsterträning, men det är min nuvarande nivå och vad jag vågar utsätta min kropp för. Jag är glad över att det gick att hålla igång 3 min/löp – innan har det varit 1-2 min och stundtals har det smärtat i bröstet och jag har fått avbryta. Ingen bröstsmärta igår och med tanke på att jag har varit mer eller mindre inaktiv i över 1,5 månad är jag nöjd med hur pulsen artade sig och att det kändes kontrollerat…
…Vad som inte var kontrollerat (och särskilt genomtänkt ) var att avrunda passet med ruscher. Det är helt okej att trycka på med korta ruscher enligt min läkare OCH jag är i grund och botten kortdistansare som älskar att ”explodera”. Första ruschen gick väl som den skulle. Sedan ett par minuters promenix inför avslutningsruschen och tydligen hann mina, för stunden, klart otränade lårmuskler bli kalla och stela under vilan. Hann inte med så många sprintsteg innan det small till i framsidan och som fd. fotbollsspelare kände jag rätt omgående att det var en sträckning/bristning. Kan säga att det kändes jäkligt deppigt när jag stapplade hem längs byvägen, men ibland får man tyvärr stifta bekantskap med Murphys lag.
En som i alla fall såg fördelar med min skada är denna lillstabb. Fine att jag för stunden både är en tråkig och högst inaktiv storebror, men när jag tyckte att TV-tittande – med benet i högläge – var en god idé såg han sin chans att ställa av mig rejält, för han ville nämligen ut och cykla…#avställdaven3åring
Senaste kommentarer