Tror att det är ganska många uppsalacyklister som ger sig ut på vårpremiär idag. Solen bryter igenom molntäcket och det är svaga vindar, perfekt med andra ord. Fröken längtar också UT. Men, inser att det är klokt att hålla på cykelförbudet, när det är problem att ta sig ur sängen på morgonen på grund av höften. I brist på cykling får fröken fortsätta att tänka på sina tio år som cyklist. Premiärturen är beskriven och första cykeln, dags för värsta vurpan.
Redan första sommaren gjorde fröken sin allra värsta vurpa. Var ute på tur med coachen, han hade fått fröken att cykla en ”lång” runda, dvs en runda med fikapaus (= minst sex mil). Fröken var trött och kinkig och vi hade cirka 4 km kvar hem, det är då det händer. Fröken kör in i coachens bakhjul, gör en volt ned i ett dike med en massa lera. Det gör ont, det är lera över allt men trots det börjar fröken med att ställa den klassiska frågan: ”Hur gick det med cykeln.” Den klarade sig helt, det var klart värre med fröken. Coachen hjälper fröken av med hjälmen och tar sedan bilden…. innan han tvärsäkert säger: ”Du har iallafall INTE brutit nyckelbenet”.
Upp med fröken på cykeln igen, men eftersom hon kan inte stödja på vänster hand/arm så får coachen springa igång henne. Cyklar otroligt försiktigt hem och sedan får coachen ta emot fröken när hon stannar och i princip lyfta henne av cykeln. In i duschen och bort med all lera med hjälp av coachen. Hittade lera i håret fler veckor framåt. Vankar omkring hemma ett tag innan fröken konstaterar att något är rejält fel och åker till akuten. Efter X antal timmar, röntgen och undersökning kommer domen brutet nyckelben. Så coachen hade FEL.
Coachen har erkänt, i efterhand, att han trodde det här var slutet på frökens ”cykelkarriär” men frökens kärlek till den rosefärgade och cyklingen var starkare än han förstått.
Resten av sommaren satt fröken på trainer inne. På den tiden hade vi en inte så avancerad trainer som nu, så det får anses vara en bedrift och ett bevis på att fröken inte ger sig så lätt….
Senaste kommentarer