Fröken bestämde sig för att ge sig ut på en rehabrunda i sakta mak, när det dök upp moln på himlen som skymde solen. Vad fröken inte tänkte på är att molnen även gjorde att vinden ökade. Men, det var ju ingen fara för fröken skulle cykla i SAKTA MAK. Det var ju ändå 33 grader ute och fröken är fortfarande INTE bra i ryggen.
Min hjärna är inte att lita på…
I en liten uppförsbacke blir fröken omkörd av en kille på elcykel. Då hände något i frökens huvud som INTE är lika med rehab och sakta mak. Fröken jagade ikapp killen nedför och drog ifrån på platten (plattmos är frökens grej). Men, i nästa uppförslut kom han om IGEN (ett och annat fult ord for genom frökens huvud). Nu skulle väl en normal rehabcyklist släppa elcyklisten men… så fungerar inte frökens hjärna när hon märker att hon tar in när det blir platt. Kan meddela att fröken var ikapp igen innan vi (o)turligt nog svängde åt olika håll.
Får lov att erkänna att fröken fick rejäl puls av att jaga ikapp elcyklisten så nu var det åter igen SAKTA MAK som gällde. Det gick så bra tills fröken får syn på en MTB-cyklist långt framför henne. Hon ser att han håller bra tempo men så märker fröken att avståndet minskar liiiiite. Då slår frökens hjärna till igen… Hon lägger i en tyngre växel och trampar på. Ja, fröken kom ikapp och om.
Tror inte att det här är det som frökens naprapat kallar lugna rehabrundor men… det var KUL.
Senaste kommentarer