PUNKA

Har en stor skräck när jag är ute och cyklar själv – PUNKA.

Funderade i morse på att strunta i cykelrundan, har sovit lite dåligt några nätter (värme eller klimakteriet … det låter jag vara osagt), var lite småsur och less på det mesta. Tog mig själv i kragen och gav mig ut, tänkte ”fröken du brukar må bättre efter cykling”.

Det var varmt, benen var sega, blev omkörd av två snabbecyklister och när det är två km kvar hem kommer det riktiga dråpslaget:

PUNKTERING PÅ BAKDÄCKET.

Det finns grader i punkteringshelvetet och bakhjulet är längst ned där det är varmast och jäkligast.

Tycker inte om Miss C just här

Stod några minuter och övervägde att gå hem. Men att gå med cykelskor är ingen höjdare. Så det var bara att försöka… Fick bort hjulet, lyckade efter lite svärande få bort däcket. Slangen gick raskt att riva bort (det enda enkla). Fram med ny slang och i med lite luft i den (så ska man göra enligt coachen). Slangen får jag relativt enkelt på plats och till slut ska själva däcket på plats igen. När det var cirka en dm kvar att pressa på däcket, höll jag på att ge upp. Men, efter många om och men och svordomar fick jag på däcket. Frökenfingrar är lite för klena för däckbyte.

Nu tänker en del oinvigda… se där det där var ju ingen fara. De har glömt att det är TVÅ moment kvar. Först ska det pumpas med mini handpumpen vilket inte är det lättaste. Fick i alla fall i så mycket luft att jag trodde att jag skulle klara mig hem. Och till sist ska bakhjulet på igen och kedjan och allt annat på plats.

Jag vann inget pris för snabbast byte av slang det är då en sak som är säker – 25 minuter! Sedan höll jag på att glida omkull i en kurva på bakhjulet för det var så lite luft i det. SUCK! Skulle stannat hemma i morse.