Målgångsbacke – vueltan

Man kan tycka att målgångsbacke på Vueltan och cykelfröken inte har något som gemensamt alls men det är fel – efter idag.

Coachen lastade in våra cyklar i bilen i morse och sedan körde han till en lämplig by att parkera i. Från byn rullade vi behagligt nedför tills det var dags att svänga mot Ares.

 

 

 

 

 

 

 

 

Ares är en by högst uppe på en klippa… Själva byn ligger på över 1100 höjdmeter och dit upp hade coachen tänkt sig att fröken skulle cykla. Precis som Vuelta cyklisterna gjorde när de gick i mål där på en av etapperna på årets lopp.

Fröken var mentalt inställd på att detta blir TUFFT och hade hon lovat sig själv att de var OK att stiga av cykeln två gånger. Det sista hade hon INTE berättat för coachen. Väl medveten om vad han skulle anse om det.

Stigningen var en slingrande serpentinväg, uppför berget. Första gången vi såg byn såg den ut som en avlägsen hägring. Måste erkänna att då höll fröken på att få en lätt ångestattack – hur sjutton skulle detta gå?

Men, serpentin efter serpentin klarades av. Inte i någon fart att skryta om, men upp gick det och fröken kämpade på och klev INTE av cykeln och till slut var vi uppe. Vilken underbar känsla! Vill också tala om att fröken inte gnällde en endaste gång uppför – måste väl vara någon form av rekord.

Det blev en snabb fika i Ares och sedan cyklade vi på platån (på 1 000 meters höjd), otroligt vackert! Såg både kossor och får…

Men, har man tagit sig upp måste man ta sig ned. Det var rejäla stup vid sidan om vägen…. och farten på cykeln var inte att förakta. Fröken har fått öva rejält på att bromsa strategiskt rätt och lita på cykeln.

Måste erkänna en sak – säg inget till coachen – det här var årets bästa cykeldag. Hur galet är inte det!?