Inget cykelleende i dag
Först försökte fröken skylla på att det var slakmota, motvind och varmt. Hela vägen till fikat var det som ett mantra i frökens huvud…. Men, efter fikat när benen gick lika dåligt, pulsen vägrade att fungera och det trots att det inte längre var motvind och slakmota, då kom den ”skolgympakänslan”.
Avkylning pågår
Fröken brukar få den någon gång varje år men har varit skonad under rehabtiden. I coachens värld är känslan obegriplig. Han konstaterade helt kallt att fröken hade vätskebrist och väggat. Inget konstigt med det i hans värld. Det enda konstiga för honom är frökens reaktion – hon blir ledsen och knäckt.
Inte ens utsikten tar bort känslan
Fröken blir tonåring igen (högstadiet) och känner hur vidrigt det var med skolgympa (läs idrott). Tror att alla som inte höll på med idrott och var som fröken lite obekväma i sin kropp, inte gillade bollar, inte sprang fort, inte gillade friidrott osv… kan komma ihåg känslan av att vara riktigt, riktigt dålig på något där alla i klassen kunde se hur dålig man var. Och på toppen av detta var det lagindelningen där två personer fick välja vilka de vill vara med och fröken och några andra stod kvar till slutet. Ni vet de där som ingen ville ha!
Trött fröken
När fröken en dag som denna inte klarar av att hålla coachens rygg, känner hur kroppen vägrar…. Och coachen försvinner som en hägring i fjärran. Ja, då är den där skolgympakänslan. Behöver fröken berätta att coachen älskade skolgympa och var bra på bollar, friidrott och allt annat. Så han fattar ingenting. Någon annan som förstår fröken?
Trots allt kom fröken hem med 66 km och drygt 400 höjdmeter…. Men, det var INTE kul att cykla idag
Senaste kommentarer