Hade många möjliga rubriker till dagens blogginlägg allt från ”Längsta rundan på länge” till ”Klimakteriet och cykling”. Kände att den senare rubriken möjligen kunde jaga iväg en och annan manlig läsare. Men, vem vet jag kanske har helt fel. Vad säger eventuella manliga läsare?
Det har varit en vecka med ”klimakteriemood” (ett ord som fröken uppfunnit) det innebär att fröken blir deppig, får ångest och tappar självförtroendet. Coachen fattar ingenting! Vad sjutton händer med hans i normala fall ganska glada och bestämda fröken… Tillståndet brukar släppa efter ett par dagar (max en vecka). Men, medans det råder vill fröken bli behandlad med silkeshandskar…. Något som inte coachen heller förstår.
Cykling är dock bra när man får ”klimakteriemood” det får en del av ångesten att försvinna. Sagt och gjort ut i det härliga höstvädret med coachen. En liten lagom runda var det tänkt utan fika. Kom hem med 81 km och en fika… Behöver jag tala om vem som valde väg? Precis – coachen! För fröken var det här den längsta rundan på en månad – det är inte silkeshandskar.
Coachens fika
På vägen från Odensala till Knivsta sa det plötsligt PANG om frökens cykel. Det blev tvärnit och coachen fick kontrollera cykeln. Ingen punka men sadeln hade vickat bakåt. Betyder det här att fröken rumpa är för tung? OBS! Detta är en retorisk fråga vill inte ha några ärliga svar på den.
Hemma igen påpekar fröken lite försiktigt att både S och Å brukar sakta in när fröken blir efter i uppförsbackar.
Coachen svarar då: ”Det gör jag också med 3-5 km/h och klarar du inte av att cykla ikapp och ta hjul då så får du helt enkelt ta motvinden själv.” Ganska långt från silkesvantar tycker i alla fall fröken.
Senaste kommentarer