Den här ryggtavlan har jag sett mycket av idag.
Idag har det inte varit lätt att vara fröken. Det hela började redan efter 15 km, när vi på väg till stigningen upp till Cabanes, kommer ikapp en spanjorska – med vältränade ben och cirka 25 kg lättare än fröken. Coachen kör OM henne och hon tar hjul på oss. Fasiken!
Nu är det cirka åtta km stigning som väntar med en spanjorska på hjulet. Fröken väser till coachen: ”Stanna så låter vi henne åka.” Tror ni han går med på det? Givetvis inte, utan i stället pratar han glatt med henne och får reda på att hon cyklar ofta med sina vänner.
Fröken biter i och trampar under tystnad, jo fröken kan vara TYST. Fattar ni hur mycket mindre denna lilla spanjorska har att släpa på uppför backen jämfört med fröken – 25 kilo är mycket uppför. Men, hon kör inte om utan ligger där bakom som en irriterande skugga. Och det gör att fröken plågar sig själv liiiiite extra. Varför då kanske någon undrar? Ja, det är en bra fråga som säkert coachen kan svara på.
Inget dream team men ….
Efter denna mardrömsstart på rundan borde det i princip bara vara nedförsbacke och medvind resten av rundan. Men, det har väl aldrig inträffat. Fikastoppet ska givetvis ske i en by uppe på en ”kulle” (läs berg) och sedan ska det cyklas via två toppar till innan vi är klara.
Solen strålar och fröken svettas – ok kan erkänna att det inte är helt fel med 26 grader och sol i oktober. Men att åter igen cykla tresiffrigt (drygt 100 km) och ha nästan 1 000 höjdmeter när man svänger in på ”Calle Pio” och äntligen får kliva av cykeln, det är väl ändå lite överdrivet för en medelålders cykelfröken.
Senaste kommentarer