Så var den klar – 50-års presenten (straffet) från coachen – Girona Gran Fondo! För den som inte orkar läsa så mycket kan loppet sammanfattas med HETT, JOBBIGT, HUMÖRSVÄNGNINGAR, TREVLIGA DEPÅER och MÄNNISKOR samt otroligt VACKERT.
Vid start – var massor av nationaliteter med i loppet.
Vi startade mitt i Gironas gamla stadsdelar klockan 9 på morgonen, redan då var det 27 grader i skuggan. Som svensk, denna vår, har i alla fall fröken glömt bort att det kan vara så varmt – chocken var total.
Kom iväg och efter en mil ”hatade” fröken loppet och coachen. Vi hade då passerat två grymt branta, korta stigningar – inga frökenstigningar. Coachen hade lagt handen i ryggen på fröken två gånger och vi hade åkt EN MIL! Tänkte ge upp! Sa fula saker till coachen och till mig själv. Men, trampade vidare…
Depå 1 i sikte
Långsamt började fröken hitta rytmen i de inte fullt så branta stigningarna och helt plötsligt var vi framme vid första depån.
Vi åkte genom ett sagolikt vackert landskap och mellan depå ett och två törs faktiskt fröken säga att det gick riktigt bra! Kors i taket!
I depå nummer tre stod två finskor och tog emot oss. Gissa om coachen var lycklig över att få prata finska. Och fröken uppskattade godiset de bjöd på och den isande kalla Fantan.
UPP OCH UPP
Efter depå tre började frökens fötter göra galet ont! De sved, brände och varje tramptag var en plåga. Här kom dessutom en tvärbrant kort backe så då hamnade coachens hand i frökens rygg en kort stund för tredje gången.
Men det är mellan depå tre och fyra som det magiska händer. Under hela loppet har en tjej som är cirka 20 år yngre än fröken legat lite före fröken. Varje gång fröken har åkt om har hon ryckt om igen… Men, nu i en låång stigning åker fröken om och sedan försvinner tjejen. Det var skönt för självförtroendet. Till saken hör att just då hade coachen åkt i förväg så han blev lite förvånad när fröken kommer först uppför backen, själv.
Till slut kom jag före den 20 år yngre tjejen i mål
Vid sista depån stannar vi bara för att fröken ska få lätta på skorna. Sedan är det sista två milen en ren plåga för att ta sig i mål i den drygt 30 gradiga värmen, med fötter som gör så ont att fröken gråter lite (till coachens stora förvåning). Här hamnar också coachens hand i frökens rygg uppför den sista korta branta stigningen. Kom i mål på 5:49 efter 125 km och 1600 höjdmeter och var INTE sist. Det var runt 50 cyklister efter fröken.
Direkt vid målgång sa fröken ALDRIG MER… Men, loppet var vackert och välorganiserat och Girona är en fantastisk stad. Problemet är att fröken inte klarar backar på mer än 6% utan sammanbrott och hon blir automatiskt knäpp så fort en nummerlapp finns i närheten.
Tror faktiskt coachen ångrade mer än en gång att han gett fröken loppet i present under cyklingen. Det är nog så, trots allt, att det är bäst om man själv väljer sina utmaningar!
Senaste kommentarer