Vi mötte Fröjden och då fick vi lov att stanna och prata
Söndagsrunda med coachen och vi mötte ovanligt få cyklister men däremot några joggare och rullskidåkare. Fröken hejade givetvis på dem och de hejade tillbaka!
Inget fikastopp idag bara EN glass
Fröken har utvecklats till en person som tycker att man ska heja på alla som motionerar, som man möter ute på vägen. Det kostar inte en krona att säga heja, nicka lite och le eller höja handen till en hälsning, så varför inte? Och 90% av alla man hejar på hejar tillbaka och ler! Och då blir fröken glad! Hejar du när du är ute och cyklar??
Fröken mosar ut mot Vattholma
Dagens värsta var att fröken och coachen blev omåkta på en mycket smal väg av en bil med en extremt bred hästkärra bakom. Både coachen och fröken konstaterade att det inte var många cm mellan hästkärran och cykeln. Riktigt obehagligt! Och bara några 100 meter längre fram blev vägen bredare.
Här svänger vi av från den smala vägen..
Dagens bästa… Fröken mosade från Storvreta ut till Vattholma och coachen låg bakom, han höll alltså inte upp tempot åt fröken. Och med egen kraft fick fröken sin tredje bästa stravatid på sträckan, på lilla klingan dessutom. Kändes jäkligt bra!
Jaaaa håller helt med om hejning! Klart man hejar! Men ganska många racercyklister (oftast män ) hejar inte tillbaka. Då ropar jag ” surgubbe”. Det hör dom säkert inte.
Jag tycker man borde känna någon slags samhörighet mellan cyklister men där är jag visst fel ute. Cykling är tydligen en extremt individualistisk träningsform.
Jag kommer att fortsätta både lyfta handen och ropa hej- om jag bara orkar. Vill tillhöra ” flocken”😁
Hejar på nästan alla cyklister, brukar bara inte hälsa om de inte har hjälm på sig, så hälsar jag inte så har ni ingen hjälm ;)
Cykla säkert där ute..
Vesa… hjälm ska det vara
Surgubbe :-)