Vi hade varsin cykel med oss
Tio år sedan fröken började cykla och två år senare, på hösten, åkte hon för första gången till Spanien för att cykla. Det gick sådär.…
Coachen hade liiiiite svårt att anpassa turerna efter frökens dåvarande form. Han tyckte att det var självklart att första rundan uppför skulle gå uppför Desierto (7 km upp och en snittlutning på runt 5% och bitvis brantare). För det var ju en såååå fin utsikt och roliga kurvor, enligt coachen.
Innan vi ens hade kommit fram till själva backen var fröken ”slut” och grinfärdig. Och innan vi var uppe, efter massor av stopp, tyckte coachen att fröken var en hysterisk grinfia och fröken tyckte att coachen var en sadist. Som ni förstår var sammanbrottet och skilsmässan nära.
Här var vi uppe fröken ler med stor tvekan…
Väl uppe var det dags att åka ned. Fy sjutton! Fröken var livrädd och slog förmodligen bromsrekord…Var så skraj att inte klara av kurvorna och cykeln rullade hysteriskt fort.
Ja, det var så det började i Spanien och med tanke på det är det ett under att fröken numera har egen cykel i Spanien, och cyklar Desierto i princip varje gång som hon är där nuförtiden. Hon tycker fortfarande att det är jobbigt uppför, men tar hela backen i ett svep och nedför börjar det bli riktigt kul. Och att hon dessutom har cyklat i Italien (Dolomiterna) och Pyreneerna får väl anse som ännu mer otroligt.
Här på platten var det OK även första gången i Spanien.
Gissa om fröken är avis när hon ser alla som cyklar utomlands just nu när hon har cykelförbud?
Senaste kommentarer