Har tillbringat både lördag och söndag på trainern. Inte helt normalt! Men, är man cykelfröken så får man väl lov att cykla. Suck!

I lördags blev det stenhård körning uppför Cap de Formentor – Spain. Slog min bästa tid med 1,50 minuter, på 21 km cykling. Helt galet! Höll på att kräkas och skakade i hela kroppen efter passet. Inte speciellt frökenlikt med andra ord. Men, det blir så där när fröken tävlar mot sig själv och märker att hon tar sekund efter sekund. Istället för att vara nöjd när 20 sekunder tjänats in så växer någon form av horn fram…. och så blir det galet!

Idag fick fröken order av coachen att köra platt och hålla pulsen nere… Det blev tre mil på strax under timmen och pulsen var aldrig över 150 (fröken är en högpulsare). Ett pass som var klart mer i frökens stil än gårdagens.

Ettermyran ser snäll ut! Förra året skandislopp

Har insett att det krävs en del träning trots att inte cykelsäsongen startat än, för det har börjat komma svarta orosmoln på fröken cykelhimmel. Förra året cyklade fröken och lilla ettermyran Skandisloppets 86 km. Förutom det iskalla regnet (som vi gärna avstår i år) var det en perfekt runda.

I år verkar det som om ”team cykelfröken” ska utökas med coachen och skolans idrottslärare. Två vältränade män, båda är envisa och har liten förståelse för att 86 km är en perfekt cykelsträcka. Ettermyran framstår helt plötsligt som en mycket vänlig och sympatisk cykelkompis.

Hur ska fröken få den manliga delen av ”team cykelfröken” att förstå att det är trevligt och skönt att cykla 86 km…? Och att 167 inte är för det här teamet? Det här blir en svår nöt att knäcka.