Var på middag igår med ”riktiga” cyklister. Sådana där som kan snitta över 35 km/h i timmen lääänge, som kör Vättern superfort och som tränar ute när det regnar! Förstår ni på ett ungefär… Kom fram till att det inte verkar vara så himla kul att vara ”riktig” cyklist. Det verkade gör ont både här och där, kräkreflexer efter ett träningspass verkade vara vardagsmat och inte en endaste gång pratade de om olika fikaställen.
Men, det konstiga var att de allihop verkade älska att cykla!
Coachen har vid några tillfällen antytt att fröken borde köra lite tuffa träningspass ibland för att bli bättre. Han har till och med skapat en speciell runda åt fröken för detta. Där finns det vissa sträckor som det ska köras fort på och en lång sträcka där fröken ska köra på samma växel hela tiden och så vidare. ”Inspirerad” av gårdagens middagssällskap (hur galet det än kan låta) blev det coachens specialpass idag, trots halv storm ute och ingen coach som sällskap.
Det var jobbigt, ja till och med vidrigt stundtals men konstigt nog är fröken NÖJD med sig själv just nu. Är det kanske så det är för de där ”riktiga” cyklisterna?
Senaste kommentarer