Tanken och suget efter att träna har minskat på sistone. Eller rättare sagt har jag börjat inse att min kropp inte är redo för träning.  Visst tusan längtar jag efter att endorfinkicka, svettas och flåsa lite, men de gånger  som jag har försökt mig på lätt jogg har kroppen sagt ifrån efteråt och så är jag tillbaka på ruta ett – efter att ha haft ett par dagar med uppåtgående ork och humör. Den lilla energin som finns behöver jag hushålla med och det som  fungerar just nu är lättare promenader som fysisk aktivitet. Igår, ivrig som jag är, blev promenaden för lång och det slukade det mesta av ”dagsenergin”. Idag fick det bli en kortare promenad och efter att ha slappat ett antal timmar till Tour de France, med Adamsson och Vacchi som härliga kommentatorer, känns det nu ganska okej.

Varje dag handlar mestadels om att vila och vara lyhörd på kroppens signaler, något som inte är så lätt för mig som vill mycket och som inte är någon mästare på att chilla direkt…  Hur som helst måste jag påminna mig själv – och gärna bli påmind av omgivningen också –  att ligga lågt och  noggrant välja vad jag ska lägga energin på för att få en vettig vardag och för att bli helt återhämtad på sikt. För att inte få nya bakslag (är jäkligt less på bakslag nu) har jag bestämt mig för att ställa in resten av tävlingssäsongen. Om jag skulle ha någon tanke på elitrace framåt slutet av augusti eller satsa på avslutningsloppen i september skulle det bara resultera i att jag börjar hårdträna för tidigt och så säger kroppen ifrån – igen.

Nu när inte ens promenader alltid känns som ”walk in the park” får jag helt enkelt se till att anstränga mig lagom mycket. Lagom långa promenader och lagom energiinsatser i övrigt. Nu blev det mycket lagom – det kanske mest typiska svenska ordet – men för mig, just nu, är lagom helt klart bäst.