Coachen som rosa påskhare
Idag blev det en kvällsrunda. Obetänksamt nog sa jag till coachen att ”En liten stigning kan väl vara helt ok!”. Coachen inledde därför rundan med 3 km uppför, redan då började fröken ”pipa” lite.
Turligt nog hade coachen ett ärende hos cykelbutiken – Rodamon – i Benicassim. Det gav mig ett tillfälle att pusta ut. Dessutom fixade David mina växlar så de blev perfekta.
Nu var det dags för den ”riktiga” backen, uppför Deserto bakvägen. I någon svagt ögonblick hade jag sagt att det var ok. Coachen försvann som en rosa påskkanin uppför backen. Vi skulle ses hos Brunos – en trevlig restaurang.
After bike
Ganska snart kom jag ihåg att backar i Sverige inte går att jämföra med backar i Spanien. Pulsen steg, benen skrek, mjölksyran och svetten sprutade ur varenda por. Vidrigt med andra ord. Till slut, efter 7 km är jag vid Brunos och då är det STÄNGT!!! Va! Hur kan de ha stängt när jag cyklat i 7 km UPPFÖR och längtat efter en Fanta.
Klev av cykeln och satte mig på marken, funderade några sekunder på att inte cykla en meter till…. Coachen var försvunnen. Vilade i ett par minuter och tog mig samman och cyklade de sista 1,5 km, innan det ÄNTLIGEN vände nedåt.
Mötte en pigg och glad coach som sedan försvann IGEN den här gången nedför…. I coachen värld bromsar fröken för mycket nedför = TRÅKIGT. Som ni märker umgås vi ”mycket” när vi cyklar i Spanien….
Rundan avslutades med after bike på ett av våra favoritställen. Den ölen var jag värd!
Senaste kommentarer