Något som är bra med att gå på exempelvis velodrom- eller spinningpass är att man får inspiration till nya intervaller. I torsdags bjöd Marcus Ljungqvist på riktigt fina mjölksyraintervaller på DSA-passet, jag diggade dem så mycket att jag kopierade det passet rakt av för dagens TC-pass.

Om man bara tränar för sig själv på landsvägen och testcykeln är det stor risk att man blir insnöad i sitt träningstänk. Distanspassen består alltid av samma runda och att sätta sig på tristessmaskinen (läs testcykeln) är detsamma som att nöta tröskelintervaller. I längden tror jag inte att det är särskilt utvecklande att träna samma lika hela tiden och det sänker definitivt motivationen att inte variera sig.

Passet består av följande:

• Uppvärmning
• 6-8 min tröskel
• 5*5 min intervaller (3 min vila)
• Nedvarvning

En tröskelintervall lägger jag faktiskt alltid in innan jag ska köra hårdare intervaller, för mig räcker det inte att slötrampa i 5 min innan jag ska ge järnet. Om jag inte får den hårdare uppvärmningen är det som att sticka in knivar i låren och vända ut och in på lungorna när det är dags att gå på ”rött”…

Femminutarna går sedan ut på att de första fyra minuterna läggs strax ovanför mjölksyratröskeln, i watt innebar det att jag lade mig mellan det jag håller på subtrösklar och fyror. Det är inte så att syran ska komma direkt och skoningslöst som på fyror, utan mer att den kommer smygande. Sista minuten är det full gas, så mycket påkarna bara tillåter. Det trevliga med sådana här högintensiva pass är att de går snabbt att genomföra, på mindre än en timme var jag klar=).

Förmiddagen spenderades ute i Romme Alpin med familjen. I lillbrorsan Carl, snart 4 år, ser jag en framtida störtloppsåkare. Alltid när jag åker med honom (han får hålla i mina stavar) skriker han: ”fortare fortare!!”.