Tufft

Kan det vara hårt att genomföra ett pass med en effektiv träningstid på 7,5 min? Japp, det kan det absolut! Är det all in-satsning på intervallerna – med stumma påkar – är det allt annat än en lek. Usch vad kämpigt det var på velodromen!

Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig med dagens velodromkörning. Hade förhoppningar om att det skulle dyka upp ett gäng snabbisar på passet med Velodrom CK, men det blev bara jag och en juniorbrud. Efter uppvärmningen bestämde vi oss för att nöta lite olika grejer. För egen del föll valet på intervaller á 30 sek, 1 min och 2 min.

Lyckades med ”bedriften” att på exakt varje intervall disponera krafterna uselt så innan vilan var kommen hade jag hunnit stumna redigt och tappa farten. Tyckte att det var skitsvårt att sätta ett lämpligt tempo! Det blir verkligen en helt annan grej att velodroma på egen hand. I grupp är jag van att det går fint att blåsa på med varv kring 14-sekunder, efter ett sådant varv går man bara bak som wheel sucker och får lite återhämtning innan nästa körning. Nu kunde jag istället ha 5-6 varv kvar att gneta och innan jag var färdig hann syran tortera låren rejält!

Det positiva med att det blev ett kortpass på banan var att jag hann hem till avslutningen på Milano-Sanremo. Vad jag framförallt lade märke till i spurten, förutom att Kristoff var outstandning, var Cancellaras reaktion. Man kan ju tycka att han, som tempo- och klassikerspecialist, borde vara nöjd med att bli tvåa och slå superspurtare som Cavendish, Sagan och Ciolek. Men nejdå, han svor över en missad vinst. Där snackar vi vinnarmentalitet!

Detta går verkligen inte till historien som något av mina bättre träningspass, men det är i sig så att jag aldrig är rapp dagen efter vilodag. Förhoppningsvis ger dessa kortintervaller en liten skjuts åt formen och nu ska nog benen vara med i matchen till morgondagens intensivpass på banan=).