Det är inte alltid som elitidrottande eller livets övriga sysslor känns 100% motiverande. Varje träningspass känns inte roligt och det är verkligen inte alltid som peppkänslan infinner sig när skolböckerna åker fram. Dock blir både träningen och plugget av som planerat – för att jag försöker se till varför jag utför sysslorna. Med tydliga målbilder i åtanke blir allting lättare att kämpa sig igenom=)!
Det är januari och långt kvar till tävlingspremiären på Östgötaloppet. Kylan utomhus utesluter mer högintensiva inslag på crossen – det enda som står till buds är tröktrainern. Kombon av trainer och 3*20 min tempointervaller framkallar inte direkt någon genuin cykelglädje. Fem minuter in i första intervallen börjar tankarna flacka iväg och registret över bortförklaringar genomsöks för att hitta en anledning till att kasta in handduken. Jag var ju faktiskt lite snuvig i morse och låter inte trainern lite konstigt? Men så kommer jag på varför jag utsätter mig för detta tristessredskap. Jag påminner mig själv om att jag har tagit steget upp i elitklass – med allt vad det innebär – och att känslan av race med tipptopp-ben är helt jäkla underbart. Erinran om att varje pass är ett led i tävlingsförberedelserna och en beslutsamhet om att inte behöva bli avställd efter 5 km på premiären. Ett par motiverande tankar senare och med höjd volym på hårdrocken så har 1,2 och 3 tjugor pangats av. Pulsen sjunker successivt och endorfinerna blir alltmer påtagliga under nedvarvningen. Ännu ett pass är avverkat och nöjdheten av att ha besegrat sin inneboende latmask med hjälp av härliga målbilder är go.
Efter nästan en halv termin på beskattningsrätten är det bara slutspurten – tentan – kvar. Kursen har varit knepig och det känns verkligen inte bättre att nöta övningsuppgifter och gamla tentor två dagar innan tentamen. Fel efter fel och jag blir inte mycket klokare av att få förklaringar av min far, ekonom sedan massa år. Klart som tusan att man känner sig knäckt när man inte lyckas få något grepp om de tusen olika skattereglerna. Det ligger nära till hands att ge fan i eländet och skjuta upp bördan ett par månader till omtentan. Men så tänker jag på saken närmare. Jag har klarat av halva utbildningen på ekonomprogrammet i Uppsala, mitt förstahandsval för vidare studier, och jag har siktet tydligt inställt på en karriär inom ekonomi också. Då kan jag inte bara ge upp för att det känns motigt, jag måste i alla fall kämpa på och ge det chansen. Skulle ljuga om jag påstod att tentan var lätt – det var faktiskt den svåraste tentan på mina 3,5 år i Uppis – men jag klarade av den på något vänster och det kändes förbaskat skönt att inte behöva bekymra sig något mer över beskattningsrätten.
Detta är bara två exempel på situationer när jag har börjat tvivla i vardagen. Ingen har ett liv som bara rullar på konstant med glädje och supermotivation. Jag är i alla fall sån att jag försöker stanna upp en sväng när det känns jobbigt och fråga mig själv varför jag gör detta. Tempointervallerna genomfördes för att jag vill lyckas som elitcyklist och tentaplugget var ett steg på vägen till en framtida ekonomkarriär. Med uppmålade målbilder gavs sysslorna en mening och jag kunde hitta motivationen som krävdes. Sedan kan det faktiskt vara så att det är omöjligt att finna gnistan och då får man fråga sig om det är värt att gneta på. Mitt i en utbildning kan man komma på att juridik inte var ens grej eller att det snarare är Fitness än löpning som ger träningsmotivation. Då är det bara att bryta upp och byta färdriktning.
Lev väl=)!
Senaste kommentarer