Jag må vara en sån där stollig tävlingscyklist som är beredd att lägga en ”pizza” och bli svimfärdig i jakten på prestationer och resultat, men hojandet är inte allt för mig. De senaste tre veckorna har varit mina sämsta veckor sedan jag började tävla och jag har fått smaka på elitidrottandets baksidor. Det har varit en period som har fått mig att än mer värdesätta att få vara frisk och lycklig samt att ha ork till samvaro med nära och kära.
Förra veckan fick jag förhoppningar om att snart vara tillbaka på banan igen. Orken förbättrades lite för varje dag och det gick att ta raskare promenader utan att bli alltför yr och andfådd. Tänkte att nästa steg var att lägga in lite lätt jogg, cirkus 5-10 minuter totalt i löjligt lågt tempo och dessutom med flera vilopauser mellan ”intervallerna”. Tyckte att andning och hjärta kändes bra och – hör och häpna – var det faktiskt lite skönt att jogga/lufsa. Några timmar senare kom dock kroppens svar; total trötthet, pulspåslag och svimkänsla. På torsdagen bar det av in till Falun för läkarbesök. Trodde väl bara att det skulle bli lite snack, prover och eventuellt remiss till specialistsjukvård. Nejdå, utifrån EKG:t blev jag ombedd att åka till akuten och väl där inlagd på hjärtavdelningen på lasarettet. Först i lördags – efter alla tänkbara hjärtprover och EKG-bevakning dygnet runt – fick jag komma hem. Det var onekligen väldiga jobbiga dygn – på flera sätt. Klart att man är orolig för sin hälsa och framtid när hjärtat inte fungerar som det ska. När man är van att hålla igång blir man dessutom snabbt otålig av att flera gånger om få höra att man behöver vara inlagd längre.
Hur som helst är det jäkligt bra att sjukvården har tagit mitt tillstånd på allvar och tagit prover på i stort sett allt som kan påverka hjärtfunktionen. Jag har inget i stil med hjärtmuskelinflammation och egentligen är alla värden bra/normala, men det som syns är att hjärtat är väldigt belastat och de senaste veckorna har jag snarare haft 70-100 i vilopuls (inte 35-40 som i vanliga fall). Vad som har utlöst dessa tre veckor med orkeslöshet och återkommande infektioner är lite oklart, men läkarens teori var att jag har ansträngt mig med någon infektion i kroppen och det faktum att jag har tränat och tävlat väldigt hårt under året bidrar säkerligen också. Jag har inte fått restriktioner mot att fortsätta med hojande, men detta är en rejäl tankeställare och jag kommer ta mig en funderare på om det kommer bli någon mer elitcykling. För mig kommer det alltid vara viktigare att ha en fungerande vardag än att till varje pris sukta efter topp tio-placeringar i elit…
Det enda som är bestämt i dagsläget är att jag kommer fortsätta fikacykla. Hojen behöver rastas och jag behöver fika för att må bra=)!
Hej!
Jag har som jag tidigare berättat följt din resa på bloggen och skulle unna dig att bli frisk och få fortsätta hoja. Nu har saker och ting förändras för dig och jag vill bara be dig tänka på att du har bara ett liv och det finns andra värden i livet än idrotten ( läs cykling). Sätt dig själv i första rum och bli frisk.
Många kramar
Christina
Detta är verkligen en stor förändring, är liksom inte en segdragen förkylning jag haft här i 3v… Överansträngt hjärta och långt ifrån återhämtad nu, finns klar anledning att fundera på om det är värt att satsa det som krävs för att kunna hålla en skaplig nivå som elitcyklist. De kikade även lite på EKGn för 5-6 år sedan och fanns lite liknande tendens med ansträngningen på hjärtat. Cyklingen har gett mig mycket positivt och härliga vänner så kommer inte släppa den helt, men att återgå till att träna 10-20h/v och tävla de flesta helgerna skulle vara väldigt oförståndigt. Kommer ägna juli åt att hoja ytterst lite och fundera på hur jag ska göra i framtiden, hälsan är absolut prio ett nu. Kram Mracus
Du tänker helt rätt. Man måste verkligen fråga sig vad som är viktigt. Och när man väl vet det gäller det att hitta balansen i livet. Lagom, av allt. Det är förmodligen den allra största utmaningen man kan ta sig an. Jag kämpar fortfarande för att hitta rätt, och då la jag av med elitsatsningen för 15 år sedan. Som min yogalärare sa: du har bara en kropp och en själ. Den måste du vara rädd om så att den håller hela livet. Det är inte säkert att det du KAN göra idag är bra för dig att göra nu, sett på lång sikt.
Hoppas att du snart mår bättre! Att fikacykla tycker jag låter som en utmärkt idé för övrigt. Så fort jag har köpt min nya cykel (vet vad jag ska ha men måste invänta 2015-kollektionen eftersom 2014 är slut i min storlek) ska jag testa det!
Kram
Du verkar ha haft en väldigt klok yogalärare, Josefine=). Ligger mycket i ”en kropp och en själ”. Det här med att elitsatsa har ju sina sidor, lätt att det blir för mycket av det ”goda” när tävlandet är skoj och man gillar hela livsstilen att fara land och rike runt på diverse race/träningsläger… En sak är i alla fall säker: elitidrott är inte detsamma som friskvård. Lagom må vara ett väldigt uttjatat ord i Sverige, men vad gäller hälsa och mycket annat är det nog faktiskt lagom som är bäst.
Hoppas att du hittar någon fin hoj i 2015-kollektionen, hojta gärna till om du behöver någon mer vägledning för valet av cykel.
Kram
Helt rätt tänkt, hälsan går alltid först. Hoppas verkligen att det löser sig och att du kryar på dig! Tack för en mycket bra och intressant blogg!
Tack för din kommentar, Fredrik=). Visst kommer jag repa mig – på lång sikt. Men att repa sig kommer förmodligen inte att vara att komma tillbaka som elitcyklist och tävla de flesta helgerna, utan siktet är inställt på att hitta skaplig ork i vardagen och kunna hoja mer på motionsnivå…