När en idrottare går in i väggen brukar det benämnas som överträning medan motsvarande företeelse inom yrkeslivet kallas för utbrändhet, eller mer korrekt utmattningssyndrom. Olika begrepp alltså, men jag hävdar att det i mångt och mycket är samma grej.
Både under och efter min sjukdomsperiod har jag haft mycket kontakt med andra personer med liknande erfarenhet. Det har både rört sig om idrotts- och yrkesrelaterad överansträngning. Jag kan definitivt säga att dessa samtal har gett mig betydligt mer än att söka information på egen hand eller att vända sig till vanliga vården (där man som ung idrottare sällan blir tagen på allvar). Även när jag har fått höra om ”vanlig” utbrändhet har jag känt igen en hel del när det kommer till tankemönster och symtom.
Utifrån det jag själv har upplevt och berättelser från andra påstår jag att det, i mångt och mycket, är samma principer som orsakar överträning och utbrändhet:
- Du är överambitiös på ett eller flera plan
- Tiden för återhämtning och avkoppling är otillräcklig
- Den fysiska och/eller mentala stressen pågår under en lång tid
- Symtomen yttrar sig såväl fysiskt som mentalt
Jag tror att den sista punkten är svårast att greppa för de som själva inte har erfarenhet av överträning/utbrändhet. Att vara övertränad är inte bara något som påverkar fysiken, typ som att man endast får ”kronisk träningsvärk”, utan det är minst lika mycket en mental prövning. Och de som har gått in i väggen på jobbet kan nog skriva under på att deras vilopuls inte är nere på 45 slag/min eller att orken till träning är densamma som innan. Vi människor består av ett komplext system där kropp och knopp i allra högsta grad är integrerade. Om du inte vårdar din fysiska hälsa kommer det i allra högsta grad påverka den psykiska hälsan – och vice versa.
Om man vet med sig att man är väldigt ambitiöst lagd får man leva extra medvetet för att inte trilla dit. Då tror jag att grunden är att välja sitt fokus och, kanske med hjälp av omgivningen, planera sin tillvaro på ett realistiskt sätt. Är man flitig som person går det inte att bli någon ”slacker” i en handvändning. Det handlar, som jag ser det, snarare om att välja ut något i tillvaron som man vill lägga lite extra krut på och inte tro att man kan vara duktig på 8-10 fronter samtidigt.
När jag cyklar, i synnerhet med en nummerlapp på ryggen, vet jag hur jag är. Jag kommer aldrig kunna gå från att vara en cyklist som har pressat sig till minnesluckor till att bryta så fort jag får lite mjölksyra. Visst har jag blivit bättre på att lyssna på kroppen, men tävlingsinstinkten kommer ju alltid finnas där och påverka. Denna självinsikt bär jag med mig när jag tränings- och tävlingsplanerar. För träningen sätter jag upp vissa regler för mig själv, som att vila var fjärde dag, och varför tror ni att jag har skurit ned på tävlandet? Jo, för att jag vill ha längre tid mellan maxbelastningar (och långa resor) för att skapa balans i tillvaron.
Apropå cyklingen har den inte så hög prioritet för stunden. Jag gör det som krävs för att ha ett okej flås och må bra, that´s it. Mitt huvudsakliga fokus ligger på andra fronter som känns väsentligare och mer meningsfulla.
Senaste kommentarer