Hojen som i vanliga fall fungerar prickfritt var strulig igår, ett tag trodde jag faktiskt att det skulle bli DNF. Efter två stopp, meckande och pace kunde jag i alla fall var med och leka igen på TCT. Väl i klungspurten kändes segern nära, men Johan Sonesson (vem annars?) slog mig med liten marginal.
Det dröjde inte länge innan jag märkte att ett av mina kära hjälpmedel, effektmätaren, var ur spel. Kollade ned på displayen och såg en snitteffekt på 16W. Nog för att det var en del frihjulande ut från starten, men 16W!? Blev att kolla inställningarna, göra en ny kalibrering och gasa lite för att se att mätningen verkligen hängde med. Med watten på plats hann jag med ett par förningar – innan nästa haveri.
När jag borrade på framme i spets märkte jag hur sadelspetsen började peka alltmer nedåt. Det blev allt jobbigare och obekvämare att hänga med. Nu – med Mikael Blomqvist och Manne i bilen bakom samt attackförbud ned till Säter – hade jag i alla fall möjlighet att fixa till sadeln. Släppte förbi klungan, signalerade åt ”servicebilen” och slet fram multiverktyget. I all hast drog jag väl inte åt sadeln tillräckligt bra så nya problem uppstod senare. När sadeln pekade som mest nedåt var det så att jag krampaktigt fick hålla mig i bocken för att inte glida av sadeln. I varje litet motlut tog jag även chansen till stående cykling. Nytt stopp och ny pace tillbaka till klungan. Ett par kilometer innan Col de Åsmanbo, den slitsamma klättringen innan Smedjebacken, var jag med i matchen igen. Avancerade i klungan inför backen och var inställd på att sprätta till, men när jag märkte vilket tempo som fikakungen (läs Peter Snell) satte upp fick det gott räcka med att bara sitta med upp till krönet.
Andreas Blomqvist testar påkarna i Åsmanbo
Sedan vi tog norrut igen mot Borlänge och Långsjön trodde jag på lugn cykling ett tag. Passade på att dricka och även ta mig en stor tugga av min matiga och svårtuggade bar. Tydligen hade starke Fredrik Frykberg uppfattat att jag satt med käften full av bars och såg sitt tillfälle att attackera. Hade redan svårt att andas – och saken blev inte bättre av att behöva gå på rött… Sonesson gick med i tempoökningen medan jag satt flåsandes bakom och höll tummarna för att de inte skulle tvinga fram mig i spets, det hade varit döden för mig! Sedermera lugnade det ned sig och jag kunde svälja ned baren.
Hedlund tröttnade på klungan och gick iväg solo
Även fortsättningsvis blev det en del attackcykling, precis som sig bör på träningsrace. Gemensamt för de flesta attackerna var att Tomas Carlsson, Jonas Eriksson och Fredrik Jansson var inblandade. Gick med någon gång för att se reaktionen hos Johan Sonesson och ”Blomman”, de två största spurtmotståndarna, men det blev aldrig någon bestående utbrytning.
In mot upploppet var fältet väldigt samlat och det var tajt om positionerna. Jag, Sonesson och Andreas Blomqvist hade koll på varandra för att ha rätt hjul när det väl drog igång. När det passerade cyklister från alla håll och kanter vågade jag dock inte riskera att bli inklämd i smeten, utan övergav rullen bakom snabbspurtarna och slog ut till vänster för att smyga med bakom Tomas Carlsson. Jag vet inte om några trodde att upploppet var kortare än det var, men hur som helst var det tre som drog igång väldigt tidigt och när de fick lucka till oss i klungan blev jag orolig. Vågade inte vänta längre, utan drog själv igång, inledningsvis sittande, och märkte hur jag fick med mig ”Blomman” snett bakom. Tog ikapp trion och när jag såg att jag skulle ta Blomqvist trodde jag att saken var klar. Vad jag glömde bort var att Johan Sonesson hade följt med bakom och strax innan mållinjen hann han passera. Svor väl så det hördes över hela Långsjön, men sedan var jag ändå ganska tillfreds. Nu var det i alla fall riktigt nära att jag tog storfräsaren Sonesson, som har vunnit sex av sju TCT-race. Har sagt det några gånger vid det här laget, men nästa onsdag kommer första segern;)!
Ledde ett tag…
…men Sonesson spurtade precis ned mig. Andreas Blomqvist blev trea
Senaste kommentarer