Efter ett par motigare veckor, med kraschen som det riktiga bottennappet, är jag åter på rätt spår som cyklist. Kroppen känns återställd och idag – strax innan TCT – hämtade jag ut nya hojen. Visst går det finfint att köra på en helsvart Specialized S-Works Venge också. Tog hem båda spurterna på TCT, första loppet för att bli trea och på andra loppet kammade jag hem segern.
I söndags upplevde jag ett genombrott med det uppskrapade benet. För första gången sedan vurpan kunde jag trampa ohämmat och hade inte heller någon nämnvärd smärta efteråt. Tidigare har det varit stramt under passen och riktigt smärtsamt timmarna efter en genomkörare. Genast blev det mycket roligare att cykla igen och idag kom ännu ett glädjeämne, att de var klara med cykelbygget på Cykel & Fjäll. Jag vill ge en stor eloge för klockren service och ett extra tack till Anders och Gilles som har fixat med min Venge.
Dagens TCT:ande gick av stapeln ute i mina trakter, dvs. vid Långsjön. Med sista-minuten-meckande passade det utmärkt att endast ha tre kilometer till starten. Drog iväg hemifrån, snackade lite skit med BCK-folket och lyssnade när tävlingsgeneralen Ekström förklarade de två loppen. Race ett med uppförsmålgång i Mossby och därefter två sedvanliga Långsjövarv med avslutande plattspurt.
Körningen bjöd på allt annat än masterstart – det hann väl på sin höjd gå 200 meter innan första attacken och så fortsatte det under första loppet. Jag var långtifrån ensam att vilja sprätta. Den starka duon Patrik Moris och Mats Hedlund gick på offensiven typ hela tiden, något som slutligen skulle bära frukt. På andra varvet, någon kilometer innan Mora By-backen, smög de sig iväg och med titta-på-varandra-mentalitet i klungan fick de snabbt en ansenlig lucka. Shit, anade att segern skulle vara körd. I ett halvdesperat bryggningsförsök stack jag i Mora By, men när luckan framåt knappt minskade – samtidigt som mjölksyran tilltog – fick jag återigen inse att jag är för tjock och klen för att vara någon puncheur á la Gilbert. Bara att slå av, trampa ur den värsta syran och invänta klungan. Upp i Mossbyn hittade jag rätt hjul, nämligen bakom Janne J. Han körde på starkt medan jag ville hålla mig kall. När det började plana ut petade vi båda i ett par tyngre växlar och jag lät Janne dra igång först. Med trötta ben fick jag slita rejält i vår spurt, men jag kunde till slut passera och ta mig i mål som trea bakom vinnaren Moris och tvåan Hedlund.
Lite putsande och sedan på´et igen med Långsjöbanan, det som i alla fall tidigare säsonger har varit min favoritbana. Trevligt nog blev det överlag en lugnare körning detta race. Dock betyder inte det att vi var förskonade helt från mjölksyra. I motlutet förbi potatisodlaren fick jag gräva djupt första varvet. Tyckte att det var en god idé att gå all in för att brygga upp till Moris. Visst lyckades jag distansera klungan – ett tag. När jag var upptagen med att tugga styrlinda märkte jag inte att Hedlund smackade på med en redig attack bakifrån. Innan jag hade lyckades kasta mig in på hjul hann det smärta som f-n i påkarna! Under andra varvet hade jag ambitionen att gå med i flesta attackerna. Dels för att få schysst träning och dels för att inte bli kvar i klungan och få höra ”den attacken får du ta, Streijffert”. Var med på noterna i många av attackerna, dock ej den sista. Missade när två kom loss med kilometern kvar. Med vilo- och positioneringmode inställt hos de flesta i klungan blev det stiltje innan Moris tog fartansvaret. Jag tog rulle på denna tempohäst och hoppades innerligt att han skulle köra in utbrytarna helt. Riktigt så blev det inte, med 20-30 meter upp slog han av åt sidan och jag kom fram i spets alldeles för tidigt på upploppet. Ville inte gå på ”rött” redan här så slog av på takten och avvaktade vad de andra skulle göra. Sedermera kom Janne upp jämsides och nu var frågan hur jag skulle bära mig åt. Att dra igång spurten från spets är aldrig lyckat, men samtidigt satt jag närmast diket och med största säkerhet skulle jag bli instängd om jag lät andra spurta om. Bestämde mig för att det fick bära eller brista; jag testar en långspurt. Antingen vinner jag eller så kommer jag utanför de fem poängplatserna för att jag agerar lead out åt hela klungan. I med rätt växel och panga på för fulla muggar. Nyckeln var att få lucka – och det fick jag. När jag hade passerat de två utbrytarna och såg att resten av klungan var på behörigt avstånd visste jag att saken var klar. Inkassering av årets fjärde TCT-seger och första vinsten på mitt nya ekipage. Jag och Vengen har onekligen fått en lovande start på vårt förhållande=)!
Senaste kommentarer