Att göra misstag är en ofrånkomlig del av livet. Vissa misstag får värre konsekvenser än andra, som i mitt fall att överträna sig själv under en lång period – och slutligen gå in i väggen helt. Jag var, efter mina skitmånader, snubblande nära att lägga ned cyklingen helt, men efter att ha tillfrisknat och tänkt om på många plan har jag nu en mer hälsosam relation till cykelsporten.
Vännerna hade länge förundrats och klagat över dina ilfärder med bilen, de påpekade att en krasch i 160 blås skulle vara slutet. Du tog dock inte till dig, att gasa på med sportbilen var det bästa du visste och adrenalinkickarna gav energi till resten av vardagen. Så en dag hände det oundvikliga, att du blåste på för fort genom en tvär kurva, tappade kontrollen över ekipaget och åkte rakt ut i periferin. Allting bara svartnade och när du vaknade upp ett par timmar senare låg du i en ljus sjukhussal. Bland det första läkaren sade var: ”du hade verkligen änglavakt, inte många hade överlevt en sådan smäll”. Ett par benbrott konstaterades, men allting skulle läka och du skulle slippa bestående men. Det blev ett par dagars vistelse på sjukhus, sjukskrivning i flera månader och terapeutstöd behövdes för att bearbeta händelsen. Livet förändrades helt på några ynka sekunder, om du inte hade haft en sådan förkärlek för höga farter hade det aldrig blivit så här. Då hade du kunnat fortsätta leva som vanligt, jobba och hänga med polarna.
Jag har aldrig varit med om sådan bilkrasch, utan det är endast en påhittad liknelse. Dock har jag, med min utbrändhet, fått ta liknande konsekvenser. När jag i somras var som mest nedkörd ville det inte sig bättre än att jag låg inne på sjukhus i nästan tre dygn, länge var det så att personalen på hjärtavdelningen befarade en hjärtåkomma. De fick liksom inte ihop det att en elitidrottande 25-åring låg där med en puls på 90-100 slag/min. Att få diagnosen utmattningssyndrom var detsamma som att bli sjukskriven i flera månader och regelbunden terapeutkontrakt var en absolut nödvändighet för att långsiktigt få rätsida på livet. Från att tidigare ha kunnat dra av femtimmarspass på cykeln, bedriva heltidsstudier och umgås med vänner, fanns det ingen ork alls längre. Om jag kunde ta en promenad, ställa in tallrikar i diskmaskinen och prata med en kompis på telefon fick jag vara nöjd.
Precis som fartsyndaren i trafiken hade jag endast en person att skylla på, nämligen mig själv. Ingen annan har någonsin sagt åt mig att jag måste träna si och så mycket eller att jag skulle ställa höga krav på mig själv på tävlingarna. Att jag tränade (för) mycket var för att jag älskade cyklingen, min strävan efter att nå toppen och kraven hade jag alltid burit med mig, det var en del av min personlighet helt enkelt. Det spelade ingen roll om jag tävlade eller satt i skolbänken, jag ville alltid uppnå toppresultat. Ofta gick det ganska bra, men istället för att ha förmågan att stanna upp och njuta av framgången var det snarare så att jag ständigt skruvade upp målsättningarna.
Mitt tillfrisknande har på intet sätt handlat enbart om att vila. Visst, jag fick ta ett totalt träningsbreak på två månader innan jag överhuvudtaget kunde cykla i maklig takt igen, men den stora insatsen har varit att tänka om. När jag med sådan tydlighet fick känna på hur det var att vara utbränd har jag inte varit dummare än att jag har ändrat mitt förhållningssätt till träning och allmän hälsa. Jag har fått analysera träningen, levernet och allt annat som bidrog till att urlaka mig på energi. När jag kollar i backspegeln är jag inte ett dugg förvånad att kroppen till slut sade ifrån. Det enda som betyder någonting nu när jag cyklar är att ha roligt och hålla mig på behörigt avstånd från överträning. Inte ens ett OS-guld skulle göra det värt att återigen gå igenom helvetesmånader helt utan ork och livslust. Jag har för mig själv satt upp många regler för att inte trilla dit igen:
- Få träningsveckor på över 10 timmar.
- Ytterst sällan cyklar jag två dagar på raken, det sker nästan bara på läger och etapplopp.
- Vila helt var fjärde dag – minst.
- Låta lust snarare än tävlingsambitioner styra träningspassen. Impulser och känslan i benen får avgöra runda och intervalltyp.
- Max ett långpass/vecka.
- Klart färre tävlingsstarter, jag vill åtminstone ha en tävlingsfri helg mellan varje race för att få ordentlig återhämtning och slippa massa långa resor.
- Tävla i seniorklass.
- Inte sätta resultatmål.
- Skita helt i olika dieter, jag äter med god aptit, tränar på och så får vikten bli vad den blir.
- Prioritera sömnen högt och sova på regelbundna tider.
- Planera in stunder för ”busy doing nothing”.
Antingen följer jag dessa ramar eller så återgår jag till gamla synder, ungefär som att fortsätta köra som en biltjuv strax efter att man nyss varit nära att köra ihjäl sig. För mig är valet väldigt enkelt, jag uppskattar allmänt välbefinnande, ”svenssonliv” och umgänge för mycket för att vilja riskera hälsan igen.
Senaste kommentarer