Velodromtävlingar må bestå av korta grenar, men jag vet sedan tidigare att maxinsatserna där sliter mer än man tror. Ofta är jag mer sliten efter säg 20 minuters högintensivt velodromtävlande än distanspass på 4-5 timmar.
Man behöver inte vara utbildad idrottstränare för att inse att anaerobt arbete (belastning ovanför mjölksyratröskeln) skapar stor stress på kroppen. Vi som tävlar på banan får erfara det praktiskt att det känns på att genomföra 4-5 grenar inom loppet av ett par timmar. Blodsmak i munnen under tävlingarna, förhöjd vilopuls efteråt och retningar i halsen den efterföljande dagen är standard för mig.
Upplever idag att jag har återhämtat mig bättre från tävlandet än när jag körde velodromrace i höstas. Det jag känner av är en kittlande känsla i halsen – typ om att det sitter en liten fjäder där – men annars känns kroppen helt okej. Hur som helst är det vilodag som gäller. Blev en timmeslång promenad i förmiddags. Dels för återhämtningens skull och dels som en endorfinboost inför en lång eftermiddag i skolbänken (heja 5 timmar föreläsning). På’t igen med velodrom imorgon på DSA-passet.
Senaste kommentarer